Aftonbladet – 20 november 1862, sida 2

MUSIK. Ole Bull bar vid sitt andra och tredje ippträdande å Mindre teatern emottagit samma entusiastiska bifallsyttringar ifrån en ullsatt salong, som första gången, och den utmärkte konstnären har jemväl dessa aftnar haft den artigheten att, efter sista framopningen, spela en liten pikant capriccio: atöfver programmet. Ibland gärdagsaftonens nummer hade man. ifven det nöjet att få höra hr Bulls egen högst intressanta komposition Steterbesöoet, en pastoral af synnerlig friskhet och. omedelbarhet, hvari vi än förnimma en trogen afspegling af det intryck, som väckes vid åskådandet af ett intagande landskap och som ingifves af -landtlifvets frid och stilla behag — än åter tycka oss försatta midt ibland det rörliga, brokiga hvimlet af en i full gång varande folkdans eller folklek. Och sedan, hvilken relief erhöll icke allt detta genom de mångskiftande nyanserna i det lefvande, färgrika och spirituella föredraget. Af Paganinis kompositioner hafva förekommit, utom den vildt fantastiska Le Streghet (Hexedansen), konserterna i Essdur och H-moll. Dessa konserter hafva utan tvifvel alltid utgjort svårlösta problemer för exekutörerna; men det klander, hvarmed man ofta mölt dem med afseende på dera3 värde såsom kompositioner i och för sig sjeltva, torde ofta nog hafva föranledts af bristande förmåga hos den utförande att göra sig rätt förtrogen med sin uppgift. Gerna må medgilfvas alt de, om de äfven utföras fritt för fel och poesit, det vill med andra ord säga, i tekniskt bänseende oklarderligt, likväl svårligen skulle kunna bibringa åhöraren något rätt tydligt begrepp om Paganinis intentioner dermed. Nu deremot, då vi höra dem tolkas af en tonsättarens själslörvandt, erhå!lta de ett lif, en färg och ett sammanbang, så alt af de skenbart inkonseqvent sammansatta delarne bildas en helgjuten tonbild af stori intresse. O:e Bull ådagalade denna förmåga icke minst tydligt i det sätt, hvarpå han, straxt efter de tjusande flageolettonernas ömma utgjutelser, återgifver det sjelfsvåldiga, haift gäckande pizzicatot, i hvilket man spårar ett ironiskt tvifvel om att vi så alldeles rätt förstått och uppfattat hvad som blifvit oss förtrodt och yppadt i de förra. tålunda genomtränger och adlar det andliga elementet en mirakulös teknik, och beundran för den lätthet och precision, hvarmed alla staccati, arpeggier och dubbelgrepp utföras, för den kraft, ledighet och smak, som ulvecklas i sträkföringen, får ändock slutligen gifva vika för det mäktiga iniryck, om det endast är den genialiske konstnärsanden förbehållet att framkalla.