Aftonbladet – 19 november 1862, sida 3

J samma har kejsaren låtit till Jean Petit utbetala 106:81v fr. 64 cent. samt på samma gång tillställa honom hederslegionens kors. Efter att ha dragit försorg om sin mors uppehälle har den fordne soldaten för 30,000 francs köpt sig en vacker landtegendom, hvilken han dan han nu återvunnit sina krafter, ämnar sjelf sköta. Såsom en fattig soldat Jemnade han födelsebygd, och efter utståndna lidanden är han nu en af de förmögnaste jordegarne i kantonen Montmorillon. — Ett älskando bjerizs illusioner. Engå ska tidningen Sport berättar i anledning af en testamentarisk disposition å 800,000 francs, som nyligen tillfallit ett fruntimmer i den fina verlden i Paris, en ganska lustig historia. Nämnda runtimmer var för omkring tre år sedan föremål för en engelsk gentlemans ömmaste tillbedjan. Flera gånger hade han nedlagt sitt ORK och sin förmögenhet för hennes fötter; hon ha le ännu icke gifvit honom något bestämdt svar, n:en förstod. dock att ständigt hålla hans kärlekslåga vid fullt Hf. -Plötsligen blef den trofasta älskaren. genom familjangelägenheter nödsakad att resa till Indien. . Skilsmessan kunde bli lång, kanske evig; emellertid var han alltför finkänslig för att på grund af denna omständighet vilja aftvinga den sköna ett bestämdt beslut, men alldeles utan tröst kunde han icke heller resa. Han tog slutligen efter grymma qval och långt betänkande mod till sig att bedja henne om en synlig kärlekspant, en lock af det vackra, silkeslena hår, som han så ofta beundrat. Det var ofantligt mycket, men var icke äfven hans kärlek ofantligt djup och sann? Hvarje känsligt qvinnohjerta fattar hennes svar, hennes ögonblickliga tvekan och förlägenhet, den derpå följande rörelsen och slutligen bönhörelsen af älskarens önskan. Hagbart, bunden af Signes hårlock, är så tillsigandes det enda, som kan sätta oss in i situationen. Locken hvilade närmast hans hjerta, han tog fram den och beskådade den med af tårar skymda blickar hvarje morgon och afton, den var honom en tröst i hans ensamhet, en balsam i hans sorg — måtte den äfven ha varit en talisman för honom emot fara! Tyvärr var den det icke. Sex månader efter den engelska gentler annens ankomst till Kalkutta blef han angripen af klimatfebern och dog. Han hade dock tillräcklig tid på sig til) en sista tanke på den älskade, och med den dyrbara locken för ögonen skref han sitt testamente, hvarigenom han skänkte henne största 4 delen af sin förmögenhet, eller, såsom redan är nämndt, 800,000 francs. För någon tid sedan kom underrättelsen härom till Europa. Parisiskan betänkte sig en. lämplig tid, likasom då Thon anmodades om: hårlocken, men gaf dock I slutligen efter och mottog dispositionen. Och fd hurudan är nu historiens upplösning? Den är sorglig. Denna hårlock, som följt nutidens Hagbart på hans törnströdda väg, som varit hän: tröst i ensamheten och hans balsam i sorgen — Er falsk. Den sköna parisiskan nyttjade löshår. ---Honniskoåtarno på Fidsehlöarne. En hel folkstam har blifvit uppäten på dessa öar. 1 medelpunkten af Viti Devu, omkring 3 eng. mi! NNO om Namösi bodde en. stam, -känd unde, namnet Kaina-loca, hvilken i foridna dagar svårt förtörnat högsta chefen i Namosidistriktet, och hela stammen blef dömd till döden för sina för brytelser. Hvarje år stektes och uppåtos alla innebyggarne i ett hus, hvarpå det toma huse: uppbrändes och ett, slags ätbar äggplanta, benämnd Kurilagi, planterades på dens plats. (Dena de frukt begagnades nemligen såsom bröd till denna ohyggliga föda.) Följande år, så snart kurilagis frukt var mogen, var detta sig: nälen till att förstöra närmaste hus och äta upj dess innevånare samt att åter plantera kurilagi å den öde platsen. Så försvunno hus efte us, familj efter familj, till dess Rutuibuna, den nuvarande chefen Kuruduaduas far, benådadt desfåråterstående och tillät dem dö-naturlig död. Är 1860 var en gammal gumma, som bodde ;j Cagina, den enda öfverlefvande af hela Kai-na loca-folket. Må man föreställa sig dessa arma varelsers känslor, då de iakttogo en olycksbå dande kurilagi-plantans tillväxt! Inom den mäktige chefs hefa område, hvilkens myndighet de trotsat, voro deras lif förverkade, och att fly til andra områden, der de voro främlingar, hade blott varit att påskynda det hemska öde, som väntade dem i deras eget land. Ingenting an: nat-återstod för dem än att oupphörligt betrakta kurilagiväxtens hastiga utveckling. Huru måste ej deras hjerta ha bäfvat, deras mod ha sjunkit för hvarje blad som slog ut, för hvarje frukt som närmade sig sin mognad, och när slutligen löfvet började gulna och frukten var färdig att ätas, hvilka sjilsqval måste de ej då ha uthärdat, hvilken tortyr kan väl ha varit grymmare än deras; ty då var deras stund kommen! — Sirid mellan en panter och en negor. En dag i början af innevarande månad föreföll et; förfärande uppträde i ett menageri i Nottingham En neger hade gått in i buren till en panter. tör att låta honomutföra sitt konsttycke, som be stodi ett språng från ena ändan af buren till den andra. Men djuret ville ej lyda; det anföll tvärt om sin vaktare och sårade honom i ansigtet, si att blodet strömmade ned öfver honom. All: askådarne skreko af förfäran, men negern läte; skrämma sig, utan försökte oafbrutet att tvinga djuret till lydnad, hvilket dock ej lyckades, emelan det hårdnackadt gjörde motstånd, huru kraftigt han än slog det med sin jernstång. Slutli sen lemnade vaktaren buren, men blott för at: straxt derpå återvända dit, beväpnad med er jernstång, som var gröfre än den förra. Dennö jernstång begagnade hän nu så kraftigt mot pan :ern, att denne slutligen gaf med sig och unde; stormande -bifallsrop af åskådarne utförde de: språng, som var utlofvadt på affischen. Kamsen mellan negern och pantern hade varat i sjugo minuter. Redovisning ;fver de :medel, som influtit vid den af härvarande garnisonsregementen och K. M: