Aftonbladet – 19 november 1862, sida 2

(Insändt.) Earibaldi. Sluten i bojor, glömd och förtrampad, YTrihetens genius sörjande låg, : Himlarnes konung medlidsam sänkte Blicken och ned tili den fingnarhan såg, Såg hennes smärta och sände befriarn, Sände en-hjelte att lossa dess band; Segrande kom. han, och .högsinnad, modig, Bräckte han bojan med svärdet i hand. Fri var den fångna; her liga skänker, Krona och rike, en lysande lott Bjöd hon åt hjelten — leende såg han fyan den rika och svarade blott: .. Endast min pligt har jag fyllt; dina håfvor Gif åt en annan mer värdig än jag! Ej emot spiian mitt svärd vill jag byta, Kanske behöfves det svärdet en dag! Och det behöfdes; stunden var kommen; Örnen, den starke ej tvekade då, i Högt från sin-klippa pilsnabbt han framsköt; Högt var det mål som han sigtat uppå — Men ifrån-afgrunden höjer sig sveket, riper med jernhand joVvinsarne fast, Örnen, den starke, tå vavidar och faller, Sårad och slagen, fången i hast! Sluten i bojör, glömd och förskjuten , Hjelten, den tappre, nu blödande låg. Frihetens genius ifrån sin himmel, Ned uppå jorden, då gråtande såg, Tog så en krans utaf strålande stjernor, Sänkte sig sakta i fängelset ner, Lade den ömt kring.den sårades panna, Löste hans bojor, de tyngde ej mer. Hvad som är ädelt, verlden må håna, Trampa i stoftet, nu som förut, Men ifrån himlen kommer dock lönen, Segra det goda skall dock till slut!