Aftonbladet – 18 november 1862, sida 2

MUSIK Ole: Bull! — detta namn med sin magiska trollkraft har nu åter satt hufvädstadens mur sikvänner på fötter, och den store, originelle konstnären torde för de flesta vara så mycket välkomnare, som hösten i musikalisk väg hittills erbjudit föga af intresse. Det intresse Ole Bulls musik ingifver är också eget i sitt slug och nästan oförklar: ligt, ty äfven om man någongång känner sig smått upprorisk emot hans bisarra, oberäkneliga spel; hänföres man dock ovilkorligt: Man känner att det är en stor natur, som talar ett för honom naturligt språk, och detta ined en humor, en sjelfständighet, ed djerfhet, som är beundransvärd. Lärda artister finnas i mängd, kanske djupsinnigarey regelrätare än Ole Bull; men någon ursprungligare, egendomligsre, frimodigare än han tro vi icke står att finna så lätt. Och derföre älska vi hans musik och inandas dess friskhet. med samma välbehag som vårmorgonens dagg, som hafvets fria vind, derför glädjas vi åt. hans toner; äfven om deras ortografi skiljer sig något från den akademiserade. Hr Bull: uppträdde i går mellan akterna på hr Stjernströms teater, som naturligtvis var öfverfy!ld af Nn särdeles lifvåd publik, och den frejdade artisten helsades vid sin första entr åf de hjerligaste applåder; äfs vensom isropningar sedan följde på hvarje nytt nummer. Han utförde Paganinis mirakulösa Esdurkonsert med lif och energi: Men ackom: pagnemanget, här sammanträngdt för en mindre orkester än det är skrifvet, torde också hafva inöfvats alltför brådskande; ty det lemnade åtskilligt öfrigt att önska, och dessa djomruhetir tsentes återverka störande äfven på wrtisten. I det andra: numret, ett potpourri öfver motiver ur Don Juan, ackompagnerade hr Bull sig sjelf med-en mångstämmighet, som out hän haft ett Halft dussin olika instrumener i sin Gol. Särdeles expressivt joch RIS oemunnsas sen. RARE ENG FAR SRS Ae