Aftonbladet – 17 november 1862, sida 3

vidtomfattande än det af K. M. afgifna för : slaget. Hr Skogman hade ingenting emot att försök gjordes med att värfva kustmatroser och an I ställa ordinarie varfsarbetare. I likhet med den i föregående talaren fann han äfven mycket öfver flödigt i motionen. Uttalade sitt ogillande öfver motionärens uttryck, att det icke i afseende på någon förbättring i redovisningssättet för flottans materiel kunde väntas mycket af sjöministern. Dennes antecedentier hade ingalunda gifvitskäl till ett sådant yttrande. Ville icke försvara de förre departementscheternas underlåtenhetssynder och misstag, men med den sparsamhet i anslag, som alltid iakttagits med afseende på flottan, hade det icke heller varit lätt för styrelsen att någonting särdeles uträttä. Bristen på framtidsblick delades af styrelsen i andra länder under denna tid, då principerna i afseende på sjöförsvaret så ofta förändrades. och äfven af hr Brakel sjelf, hvilken för få år s:dan gått så långt, att han begärt dubbelt så många linieskepp som K. M. Erinrade dessutom att sjöförsvarskomitens betänkande hade blifvit uppsatt före sjödrabbningen på Hampton Roåds och det derföre vore ursäktligt om den ej kunnat ana den dermed inträdda revolutionen isjöväsendet: men hr Brakel, som efter denna drabbning uppsatt sitt förslag, tyckes ej ens hafva sett hvad som redan händt. Det vore numera mycke: tvifvelaktigt huruvida La gloire vore bäste modellen för ett krigsfartyg ; hvarföre ock regeringen skickat en officer öfver Atlanten, för at: i Amerika taga kunskap om de i nyaste tide gjorda förändringar. Talaren uttalade slutliger den önskan att hr Brakel, som yrkade så fri kostiga anslag för flottan, äf.en när det behöfdes ville använda sin vältalighet för att öfvertala de sparsamma borgareoch bondestånder att gå in på hvad som för vårt sjöförsvars förbättrande erfordrades: Grefve Anckarsvärd, sjelf rotebonde, anmärkte svårigheten att värfva båtsmän vid 20 års ålder Försvarade för öfrigt sjeliva båtsmansinstitutionen och ansåg att det egentligen var sjelfva utsigten att få behålla torpet, som gjorde möjligt att kunna erhålla båtsmän. Grefve von Platen hade ej ämnat uppiräda. ehuru han ansett sig böra vara närvarande, mer kunde si undgå att uttrycka sin tacksamhet för dem som deltagit i diskussionen och nästan mera för dem, som med honom varit af olika åsigter, enär de genom att göra departementschefen uppmärksam på möjliga fel, i sjelfva verket minskade hans ansvar. Det hade varit väl om motionären, hvars fosterländska afsigter icke kunde misskännas, likväl något noggrannare genomläst ko mitens förslag och de förk, propositionen an förda motiver. Hade icke skal att klandra de föregående sjöministrarna, äfven om deras sie ter ej öfverensstimde med talarens. Försvaradt båtsmännens duglighet, ty erfarenheten hude visat att dessa bonddrängar kunde blifva ganska goda sjömän, men hade ingenting mot ett försök med värfvade kustmatroser, ehuru han ansåg båtsmännerna såsom det bästa material ati deraf bilda dugligt sjöfolk och den handpenning som vid värfningen erlades icke innebära der säkerhet, som för fosterlandets försvar är nödig. Säsom departementschef kunde han naturligtvis :j hafva något mot ökade anslag och såge gerna attdentöreslagna reorganisationen af flottan kunde genomföras på 6 år i stället för på 9år, men beklagade som svensk om detta endast kunde vinnas genom förhöjda skatter och motsatte sig in: förande af förhöjda tullar. Sjöförsvarskomiter kunde just ej förevitas brist på förutseende di den långt före striden vid Hampton Roads hade utdömt träfartygen. Talaren ansåg icke hr Bra kels uttryck såsom några personliga förolämpningar mot sig och skulle göra en vinst för sitt lugr som enskildt man om denne kunde öfvertyga honom att han borde afträda från sitt embete. (Förts.)