Aftonbladet – 17 november 1862, sida 3

en ganska ling tidrymd, till icke ringa skada jemväl för angilvarne, hvilka derigenom möjligen blefve förlustige de bevismedel, på hvi de förmält sig nu ega tillgång, finner advökatfiskalsembetet, till förekommande, så vidt på embetet beror, af onödigt uppehåll i saken, sig pligtigt att härmed underställa förberörda utslag lögsta domaremaktens pröfning. et särskilda skydd, som, efter enväldets upphörande, i sammanhang med ståndsrepresentationens fullständigare ordnande ansågs böra riksdagsmannen, såsom sådan, i lag tillförsäkras, innefattades, enligt 1720 års regeringsform, a der stadgadt slraf. såsom för brutet edsöre, för den händelse, att riksdagsman gförskyldt antastades och illa handterades, äfvensom uti förbudet emot riksdagsmans häktande, så framt han icke beträddes med särdeles. grofva förgripelser, och alsåg följaktligen dels riksdagsmannens fredande mot yttre våld, derföre han, mera än andra, kunde oförtjent blifva blottställd, och dels riksdagsmannens personliga frihet, hvilkens helgd borde upprätthållas jemväl genom någon eftergift i tillämpningen af lagarne angående tilltalad persons inmanände i häkte. Den sedermera, år 1723, utfärdade a ordningen gjorde häri icke någon hufvudsal förändring. utan utvecklade endast närmare hv: uti regeringsformen blifvit i ämnet kortligen stadgadt. I enlighet härmed och jemte det strafiet för sådant våld å riksdagsman, hvilket han ej sjelf förskyllat, utsträcktes äfven till det fall, att han efter riksdagen, för sin förrättning uti riks ärenden, blef på våldsamt sätt angripen, samt föreskrifter lemnades i afseende å förnärmelser riksdagmän inbördes emellan, blef, uti nämnda riksdagsordning vidare förordnadt: at för så grof gerning, som dödsstraff förtjenade, eller för brott emot duellsplakatet, riksdagsman, der han blef å färsk Zerning eller LE fot tagen, finge genast häktas, at, om riksdagsman eljest beskylldes för någon grof missgerning, han icke förr, än ransakning öfver brottet skett och domaren det skäligt bröfvat, finge i häktelse sättas, — samt att, fö misrdre brott, riksdagsman ieke finge häktas, icke eller för gäld, så länge riksdagen påstode, till sin person häftas, ehuruväl hans egendom icke vore från utmätning frikallad Omedelbart derefter finnes visserligen i sammaå riksdagsordning tillagdt ett så lydande stadgande: SIcke heller må någon, medan han såsom främmande riksdagsman i en stud sig för riksdagens skull uppehåller dragas på samma ort för rätta, med. mindre han sökes för gäld, som han under tiden sig pådragit. Om betydelsen härsf bör dock någon långvarig tolkan icke gerna kunna förefinnas. Det lärer nämligen icke kunna med skäl påstås, att detta stadgande skulle hafva åsyftat att uti begreppet om riksdagsmannaskydd inlägga ett helt och hållet nytt moment, innebärande frikallelse jemväl från åtal för brott, och detta till förmån blott för främmande riksdagsmän, och att stadgandetsåledes skulle innefatta ett undantag från eller, rättare sagdt, upphäfvande, till väsentlig del, af grundlagens nyss förut gifna allmänna bestämmelser, så att, i enlighet med samma stådgande, flertalet af riksdagsmän, endast derför, att de voro främmande, skulle icke varit skyldige att, lika med öfrige riksdagsmän, för sinå gerningar svara inför domstol utan skulle kun: nat, under hela riksdagen, åtminstone å riksdagsorten, opåtaldt begå hvilka brottsliga handlingar som helst, äfven de gröfsta. Men om anförda stadgandet således icke förnuftigtvis kan antagas afse brottmål, blifver deraf ock en klaf följd, att meningen med detsamma icke är någon annan, än den enkla, att riksdagsmannens vistande å riksdagsorten, då han eljest der icke v-r bosatt, icke fick tagas till förevändning för att, uti teistemål, draga hönom derstädes till rätta och sålunda, icke blott störa honom i hans riksdagsmannäverksamhet, utan äfven beröfva hos nom förmåner af forum domicilä, i hvilket sedna e hänseende särskildt förordnande kunde finnas nödvändigt på en tid, då begreppet om ens rätta hemvist ännu icke var särdeles utbildadt. Ofvan omförmälta föreskrifter rörande riksdigsmannaskydd, af hvilka, vid förändringen i samhällsförfattningen år 1772, endast den bibehölls, som, intagen i 1720 års regeringsform, utsatte skärpt straff för våld å riksdagsman, blefvo uti nu gällande riksdagsordning åter upplifvade, sålunda, aft med bibehållande af edsörestraffet för riksdagsmans ofredand: och jemte förordnande, huruledes riksdagsman för sina gerningar och yttrånden uti riksstånden eller deras utskott må kunna ställas under tilltal eller friheten beröfrvas, uti 78 8 vidare stadgas: att, om riksdagsman beskylles för någon grof missgerning, han icke må kunna i häkte inmas förr än, efter anställd ransakning, domaren sådant skäligt pröfvat, så vida han ej å bar ger: ning funnen varder, dock att, om han efter domsto!ens kallelse sig ej inställer, hvad allmänna Hagen i thy fall stadgar skall gälla; att riksdagsman ej må häktas för mindre förbrytelser eller för skuld insättas, dock vare hans egendom ej från laga utmätning frikallad; samt att icke eller någon riksdagsman från annan ort, medan han för riksdagens skull sig å riksdagsorten uppehåller, kan, utom i ofvanomrörmälda svårare fall, dragas derstädes för rätta, ned mindre han sökes för gäld, som han under Hen tiden sig der åsamkat. Fråga är nu, huruvida genom detta sist an: förta stadgande, som från det motsvarande i 17:3 års riksdagsordning hufvudsakligen skiljer sig endast genom de tillsatte orden utom i ofcan förmälda svårare fall, riksdagsmannaskyddet blifVit utsträckt derhän, att för främmande riksdagsmän eller, såsom det här heter, riksdagsmän från ånran ort åtal friket må i vissa fall ega rum. Emot antagandet af ett så beskaffadt skydd stida, såsom af den föregående framställningen torcte vara ådagalagdt, hela andan och meningen åf fen förut i ämnet gällande lagstiftning; och de: torde äfven blifva svårt, om icke omöjligt, ått uppleta något giltigt skäl för en dylik undantagslag, nyttig endast för den verklige förbrytaren, Om emellertid, detta oaktadt, till följd af den bostafstolkning, som i fråga om tillämpning af våra grundlagar är påbjuden, måste antagas, att Hysberörde stadgande, sädant det hu merå fins cs affattadt, kommit att afse äfven brottmål och Tljaktligen innefatta förbud emot. främmande dagsmäns dragande för rätta å riksda; sortet i andra än ofvaniörmälda svårare fall, orstår såsom föremål för vidare pröfnihg, den frågak nvruvida icke det mål; deruti justitiarien Rosån au blifvit inför Svea hofrätt tilltalad, må vara ut till rägot af dessa fall hänföra. Detta åtal grundåde sig på en af borgare i staden Waxholm offentligen framställd angifvelse derom, att justitiarien i utöfningen af sin befastsåsvm magistratens i Waxholm ordförande; vid tillfälle då väl anställdes af ledamöter i stalens bevillningstaxeringskomitå, skall fört e iåtit föra det häröfver hållna protokoll, för hvik ket justitiaried var ansvårig, så uppenbart orikrigt, att flera af de utsedde ledamöterna icke vLitvit i protokollet upptagne, utan i stället såsom ledamöter af. komiten antecknat helt andra personer, de der till erhållande af sådant upp drag icke ths bLNiffit ifrågasatte, ännu mindre valde, och detta fastän, så vidt protokollet ötvi: sar, någön meningsskiljaktighet vid valet icke egt rum. 5; Så vidt nu emellan den, hvilken uppsåtligen