Aftonbladet – 14 november 1862, sida 1

cJag kan ej pl nigot om mrs Vanstone, sade han harmset. Min fru har ej behagat visa mig den uppmärksamhet, som jag har rättighet att fordra, Hon har tagit mitt bifall för afejordt och har blott ansett lämpligt att underrätta mig om att hon skulle resa till London för att träffa sina anhöriga. Hon for denna morgon utan att taga afsked af mig. Hon gör hvad hon behagar, liksom jag aldrig funnes; hon behandlar mig elldeles som ett barn. Niskall kanske inte tro mig, Lecount; men jag vet icke eng hvilka hennes anhöriga äro. Jag har ej fått veta något, jag. Det är bara på egen hand som jag gissat att hennes anhöriga i London äro hennes onkel och tant. Mrs Lecount betänkte i tysthet frågan, med tillhjelp af de upplysningar hon hade erhållit i London. Snart ansåg hon sig hafva vunnit säkerhet. Sedan Magdalen först hade skrifvit till sin syster, bade hon troligen nu, i egen person följt efter brefvet. Det var föga tvifvel om att de anhöriga, som hon hade rest till Londoun för att träffa, voro hennes syster och miss Garth. Nej, icke hennes onkel och tant, sir, sade mrs Lecount med mycken säkerhet. ,Jag vill meddela er en sak i största hemlighet; — hon har hvarken tant eller onkel. Vi skall gå änuu ett litet slag, in nan jag förklarar mig vidare — bara ett litet slag, för att ni må blifva r.ktigt dugn.4 Hon tog ånyo hans arm inom sin och drog af med honom framåt boningshuset. eMr Noel4, sale hon och stannade hastigt midt på v nn. Vet ni hvad som är ni uutder hela ert Hf har tillfogat er sjelf? Jag skall säga ordet Den största skada som vi ejort er sjelf var då ni skickade af mig till Zärieh.