Aftonbladet – 14 november 1862, sida 1

och öfver den bristande uppmärksamhet som han tyckte sig finna deri. Ju längre han tänkte på sina oförrätter, dess bittrare kände han dem, Han var mäktig af djup ömhet och deltagande, så vida, enligt hans uppfattning, någon uppmärksamhet :som rörde hans egen personhga vigt och betydenhet, hade blifvit uraktlåten. Hans hufvud sjönk efterhand ned på armarne, med hvilka -han stödde sig emot staketet, och betagen utaf ett innerligt och osökt deltagande för sig sjelf, till följd af den lidna förolämpningen, suckade han djupt. Denna suck besvarades af någon ani.an person, tält bredvid hans sida. Ni var lyckligare tillsammans med mig, sir, sade en röst med ett uttryck af den ömmaste saknad. Han såg upp med ett skrik — ja, det är en bokstatlig sanning: med ett skrik — och befann sig ansigte mot ansigte med mrs Lecount. -. Var det hennes välhad, eller var det hon sjelf? Hennes hår var grått; hennes ansigte affallet. Hennes ögon stirrade, stora, klara och skarpa, öfver de insjunkna kinderna. Hon var gammal och förvissnad.: Henones kläder hängde mycket för vida kring hennes afmagrade gestalt; icke ett spår var qvar at dess fordna fyliiga, medelålders skön het. Den kalla, orubbliga beslutsamheten, den lena, inställsamma rösten — dessa voro de enda reliker sedan fordom, som sjukdom och lidande hade lemnat qvar hos mrs Lecount. Sansa er, mr Noel, sade hon med mild stämma, Ni har intet skäl att erfara oro vid min åsyn. Er tjenstflicka sade, på min förfrågan, utt ni var härute, och jag har kommit hit för att träffa er. Jag har letat mig fram till er, sir, utan en skymt af miss