oSTOCEHÖOLM deux 10 Nov. I j De sednaste posternas meddelanden angående Grekland innehålla föga nytt om den der timade revolutionen. Den af konung Otto vid afresan i de främmande sändebudeus händer eflemnade proklamation till grekiska folket är affattad i lugna och vär diga ordalag, men innehåller hvarken någon protest eller nögon afsägelse. Deremot har konungen af Bayern afgifvit en slags protest emot . revolutionen, hvmuti han uppmanar skyddsmakterna att åtaga sig harns flyktade broders sak. Efter all anledning kommer man ej att häruppå fästa det ringaste afseende. Lifligea underh:ndlingar rörande den grekiska frågan lära visserligen pågå mellan stormakterna, men ha troligen intet annat föremål än att tillvägabringa ett faktiskt erkännande af den nya sakernas ordning, emot det vilkor alt grekerna å sin sida lofvade att iakttaga sina financiella förbindeiser och icke utvidga sitt nuvarande område. Ett tillkännagifvande i denna riktning skall redan i Konstantinopel ha blifvit gjordt i Frankrikes namn af dess sändebud; hr Moustier. Lord Russell harien cirkulärnot till Englands diplomatiska agenter vid främmande hof erinrat om det beslut, som fattades af 1830 års konferens, hvarigenom från grekiska tronen uteslötos medlemmar af Englands, Frankrikes och Rysslands regerande hus. Utan tvifvel skulle hertigens af Leuchtenberg kandidatur med ganska oblida blickar betraktas i London. Härigenom skulle alltså mesta utsigterna vara för en af konung Victor Emanuels söner, och det berättas ock från Turin, att italienska regeringen skulle vara benägen att af all makt understödja denna kandidatur. Skulle emellertid den underrättelse, som för ett par dagar sedan på telegrafisk väg ingick, bekräfta sig, den nemligen att Grekland vöre sinnadt att proklamera republiken, så finge naturligtvis härigenom allt ett annat utseende. Ett sådant steg kan svårli. gen tänkas annat än i sammenhang med sträfvandet att ulvidga landets för närva. rande så ytterst inskräp sta område och söka åvägabringa en allmän resning bland alla de i det vidsträckta turkiska riket kringspridda greker. Och under dylika förhållanden kan man taga för gifvet, att de stora makterna i trots af sina fredliga tendenser och ebben i deras respektive statskassor icke skulle förhålla sig passivt. Afunden emot Ryssland och de derpå grundade törbindelserna med Ottomaniska Porten skulle ej tillåta England, Frankrike och Österrike att i stillhet åse en hvälfning, som kunde icke blott till en äfventyrlig grad utsträcka det ryska inflytandet i Orienten utan äfven bereda czaren en och annan landvinning. Det torde emellertid vara bäst att uppskjuta alla betraktelser i detta ämne tills man får erfara huruvida den nämnda underrättelsen vinner bekräftelse. Visst är, att den grekiska revolutionen i och för sig betraktad, företer någonting högst egendomligt, på en gång lärorikt och varnande. Alt en konung, utan att ha visat sig såsom tyrann, utan att ens ha varit hatad, ändock befinner sig i fullkomlig saknad af sitt folks sympatier, är en i vårt rojalistiska tidehvar! temligen sällspord företeelse. Han synes ha fallit från sin tron så lätt, så nästan ohörbart, att saken knappt skulle ha fästat verldens uppmärksamhet, så framt icke de all varsamma händelser, som deraf kunna föranledas, satte opinionerna och diplomatien i rörelse. Vår tids stora politiska exposition börjar snart bli rik på dylika taflor af tron fall?, för att tala i copolds språk. En at Times korrespondenter anmärker ock, at likasom i medlet af adertonde århundradet Voltaire i sin Candide sammanför på etthotell i Venedig ej mindre än sex afsatta su veräner, nemligen Achmet Ill, kejsar Ivan, Carl Edward och hans far, konungen al Polen och Teodor af Corsika, så kunde det ganska lätt inträffa, att Venedig äfven i våra dagar blefve mötesplatsen för lika mångv kronlösa furstar, nemligen Henrik V., storhertigen ef Toseana, hertigarne af Parma och Modena samt konung Otto.