erfarit att denne af giltiga skäl undanbedt sig kandidaturen, hade han afstått från denna sir föresats. Kryddkramhandlaren C. Lindström understödde äfven hr Hesselgren, som hade haft i det närma ste majoritet vid förra valet och som nu, efte; hvad talaren trodde, Hade utsigter för sig. Notarien Fogelström hemställde, att om hr We ser blefve anmodad tillstädeskomma, enahanda anmodan måtte göras hr Hesselgren, då mången kunde önska erfara, om hr Hesselgren ännu vidblifver samma åsigter, som Han bekände då han tillförene vår representant. Häri hördes de flesta närvarande instämma. Hr Sjöblom ansåg att hr Hesselgrens åsigter voro tillräckligt kända och trodde: ej att han skulle hörsamma en uppmaning att här infinna sig. Förhandlingarne afbrötos nu på någon stund, medan bud afsändes till rådman Weser och fabrikör Hesselgren, Efter någon stund infann sig den förre och underrättades f ordföranden om anledningen hvarför han blifvit hit inbjuden: Rådman Weser fick derpå ordet och tillkännagaf, att han ansett sig skyldig efterkomma valmännens uttryckta önskan, och då han med anledning deraf nu ginge att yttra sig, trodde han Tsig böra omförmäla, att redan före hufvudvalet förliden sommar: hade han blifvit af åtskilliga valmän anmodad att antaga kandidaturen, men då bestämdt afböjt densamma, emedan han icke trodde sin helsa tillåta honom att åtaga sig riksdagsmannakallet. Nu funne han rig dock återställd och ville derföre förklara, att om förtroendet gåfves honom, så funne han sig -ej blott af pligt skyldig att emottaga detsamma, utan vore han dertill villig äfven af några andra skäl, dem han ville antyda. Det vore anledning vänta, att vid denna riksdag skulle till behandling förekomma en fråga, hvilken visserligen icke vid detta riksmöte kunde afgöras, men hvars framtida öd2 dock i hög grad berodde af det sätt hvarpå den nu behandlades. För denna fråga — enhvar insåge att det vore den om en representationsreform — hade talaren städse hyst det lif-ligaste intresse och han gjorde det än. Han ansåge det vara af vigt för framåtskridandet ialla riktningar, att ståndsrepresentationen får vika för en annan, fotad på mer rättvisa grunder och utgörande ett sannare uttryck af landets allmänna mening. Det vore talarens önskan att i sin mån få medverka till denna vigtiga reform, som förnämligast förmått honom att afgifva den förklaring han nyss uttalat. Att herrar valmän önskat: lära känna lans åsigter, funne han ganska naturligt. Han hade aldrig skytt offentligheten och: gjorde det icke heller nu. Enhvar, som skall utse åt sig ett ombud, det må nu vara för hvilket ändamål som helst, är berättigad att göra sig underrättad om ombudets tänkesätt rörande det som han skall uträtta, och man vänder sig icke gerna till den, om hvars åsigter man ej har den ringaste föreställning. Dock ansåg talaren någon i detalj gående redogörelse för sina tankar i särskilda ämnen ej lämplig, helst här i landet saknades den kontroll, som valmännen t. ex. i England kunna utöfva på sina representanter genom den öppna omröstningen. Här skulle en sådan detaljredogörelse dels kunna väcka ganska besynnerliga anspråk, dels gifva anledning till misstroende. Valmännen måste derföre hysa det förtroende till den persons hederskänsla, åt hvilken de gifva sina röster, att de hålla sig förvissade att han vid de speciella frågornas behandling tillämpar de allmänna grundsatser han förklarat sig bekänna. För att här korteligen antyda dem ville talaren hålla sig till frågor, som närmare sammanhängde med hans lefnadsställning såsom domare; Det vore dennes pligt att tillämpa gällande lag, men det tillkomme lagstiftaren att EE i hvad mån bestående lagar äro lämpliga och hvilka förändringar, som kunde vara behöfliga, och ville talaren gifva tillkänna sin öfvertygelse, att specielt i den ekonomiska och finansiella lagstiftningen vigtiga förändringar äro behöfliga. Hvad näringslagstiftningen vidkomme, förklarade han sig öppet vara anhängare af en utvidgad näringsfrihet. Dethaifhetstillstånd, som för närvarande eger rum, vore i många afseenden skadligt, och då man icke kunde sätta i fråga en återgång till det gamla, så funnes ingen annan utväg än att taga steget fullt ut på den redan beträdda vägen, dervid tillseende att rättigheter och skyldigheter jemnt afvägas mot hvarandra.s De nya kommunalförfattningarne skola i sin mån härtill bidraga, och talaren rg att -borgerskapet snart skall inse, att det är med dess sanna fördel bäst öfverensstämmande att näringsfrihetens grundsats blir fullt erkänd och tillämpad. — I afseende å kreditlagstiftningen ansåg talaren sådana åtgärder böra vidtagas, att man gåfve stöd åt en om än mindre vidsträckt, dock solidare kredit än den som fostrats af nu gällande lagar. Att ingå i närmare detaljer i denna eller andrafrågor, ansåg talaren ej lämpligt. Han förutsåge att många skulle finna de grundsatser, han bekänt, vara skadliga; andra torde finna dem sunda och riktiga. Han hade emellertid ansett sig utan tvekan böra uttala dem, tilläggande till slut att han önskar frihet i alla riktningar, för så vidt den kan stå tillsammans med allmän ordning. Ordföranden tackade; hr Weser för hans öppna förklaring och sakrika gor hvarefter, sedan anmäldt blifvit att hr Hesselgren ej träffats hemma och sedan hr Weser afträdt, ordet lemnades åt Hr Hierta, som fästade. uppmärksamheten derpå, att de af rådman Weser uttryckta åsigter i allmänhet öfverensstämde med dem; sam hyllas af de redan utsedda representanterna för hufvudstaden, och att, för så vidt de kunna anses utgöra ett uttryck af en öfvervägande mening inom hufvudstaden, skulle alltså hr Weser, om: valmännens förtroende fölle på honom, komma att äfvenledes representera denna mening. Erinrande dessutom om några bland de af.hr Weser vidrörda frågornas nuvarande ståndpunkt, visade slutligen hr Hierta vigten deraf, att för deras! lyckliga lösning representanter utses, som hylla I de åsigter hr Weser yttrat sig bekänna. I Krydikramhandlaren Lindström anmärkte, att hr Weser icke yttrat något i afseende på jernvägarne samt ej heller gifvit tillkänna sina åsigter i anslagsfrågorna. 0 dföranden fästade den siste talarens uppmärk samhet derpå, att han hade sig sjelf att skylla för det ban ej erhållit upplysning i denna del, då det stått honom fritt att i det antydda ämnet i interpellera hr Weser innan denne aflägsnade sig. i Sedan derefter ingen ytterligare talare anI mält sig, förklarade ordföranden resultatet af ötet vara, att hre Weser och Hesselgren lifvit af de närvarande uppställda säsom kandidater, hvarpå ammanträdet upplöstes. ! bettet Öm ersättningsfrågors behandling vid domstolarne. I Ur justitieombndsmannens embetsberiättelse til 1860 års! riksdag.) Jag har trott mig böra fästa upp: märkeamheten på ett missförhållande i lug I skipningen. Uti .ersättningsfrågor hör man ofta klagas öfver de åsigter, som af dom-, ätnlarna få ehvad det oällar ertfäftning.