Aftonbladet – 6 november 1862, sida 2

så anser jag det sannerligen vara din pligt att göra det. Naturligtvis kan det ej komma i fråga att du skulle lemna: din unga fru. Ett så grymt företag är ju alls inte af nöden. Amiralen ber mig påminna dig om, att han är din äldsta vän här i lifvet, och att hans hus står till din frus disposition, Jikaväl som det alltid har stått tll din egen. Inom detta gamla, vidsträckta hem behöfver hon icke frukta att komma någon beröring med sjukrummet, och trots a!la.-min farbrors egenheter är jag eäker på att hon cj skall komma att anse anbudet af hans vänskap som en bagatell. Har jag redan nämnt att jag for till Aldborough i hopp att der komma dig på spåren? Det besvärar mig att åter läsa igenom mitt bref; således: her jeg redan sagt det, så får du finna dig i att nu täsa det för andra gängen. Saken är den, att jag i Aldborough blef bekant med. en persun som du känner litet — åtminstone till. namnet. Sedan jag förgätves hade forskat efter dig vid Sea fw begaf jag mig till värdshuset för att. der fortsätta mina spaningar. Värdinnan kunde icke gifva mig några upplysningar, men i samma stund som jag sade ditt namn, frågade hon om jag var slägt med dig, och då jag nämnde att jag var din kusin, berättade hön mig att på värdshuset vistades. nu ett ungt fruntimmer som ock hette Vanstone, hvilken var i djupaste oro öfver en nära anhörig som försvunnit, och som möjligen kunde vara till gagn för mig, eller jag för henne, i fall vi meddelade hvarandra vårt ärende i Aldborough. Jag hade icke den ringaste aning om hvem hon var, men skickade i alla fall upp mitt kort, och fem minuter sednare hefsgnn iag mig i säll