Aftonbladet – 4 november 1862, sida 2

gande öfver alla dess militära tillgånger och försäkra sig om dessa tillgångar ull sin egen tjenst. Till dess han behöfver Italien, kan han förlama det för yttre ändamål; då han behöfver det, kan han framställa såsom vil: kor för återupprättandet af dess siyrku, att denna skall begagnas att vara hans egna afsigter i Europa underdånig. j Huru kan nu Italien, lemnande — och om det önskar att bibehålla sin värdighet och vigt i Europa måste det tydligen bestämdt lemna — den bönfallande ställningen mot Frankrike, bete sig, för att försvaga det öfvertag, som dessa bevekelsegrunder gifva Frankrike öfver det? Först och främst. är det tydligt, att som Frankrikes stora ändamål är au förlama Italien, till dess det finner för godt att häfva förtrollningen, bör italienska statsmäns stadiga och tålmodiga ögonmärke vara att så mycket stärka Italien, att det, äfven utan Rom och utan Venedig, må bli en stor makt i verlden. Detta kan ej verkställas anat än småningom. Det kan till och med erfordra ytterligare tio år för att förverkliga detta syftemål. Ty Ita-) lien får ej öka sin skuld för hastigt för att. förverkliga det — emedan det nu är alldej !es omöjligt att förutse huru lång tid förbej redelsepolitiken kan komma att medtaga. Men en kraftig statsman, som verkligen representerade landets fasta syftemål och sjelf1 ständiga politik, skulle fallständigt kunna lyckas att, innan många år förflutit, förlama ; de romerska upprorsviglarnes pontiR genom j en konseqvent, välgörande och fast styrelse öfver de angränsande staterna så väl som genom en militärkordon vid gränsen. Till och med nu bör man ej talas om. några i Rom: tillställda upprorsförsök i Markerna, och hvarföre? Emedan Markernas invånare för väl lärt sig inse, huru oändligt mycket den nuvarande regeringen är ötverlägsen den som har varit, Låt blott Neapels bergsdistrikter realisera samma sanning — låt blott den nya regeringen bli verkligt populär hos landtbefulkningen, hvilken na rekryterar stråtrölrarnes skaror, så skola romerska intriger icke längre ha större makt i Neapel än de ha i Umbrien. Fasthet och tålamod erfordras utan tvifvel för att ernå detta. Men vi hysa det verkligen uppriktiga hoppet, att de nu skola användas för ett vida bättre ändamål, än hiuills varit fallet. Så länge pacifikationsknutens afhuggning genora Roms införlifvande tycktes stå regeringen öppen, voro bemödandena attlö:a det neapolitanska problemet på en längre väg spasmodiska och kraftlösa. Nu då Rom tyckes så aflägset som filågonsin och hvarje politiskt skäl nödgar Italien att bii starkt äfven utan Rom, skall man, såsom vi hoppas, upptäcka att kejsaren mot sin afsigt gifvit Italiens statsmän ett stort eggelsemedel. Den sväfvande känslan af att endera veckan skulle kunna skänka det Rom har varit en enerverande känsla för Italien. Men för det andra är det ej nog för Italien att stärka sig så, att det blir mäktigt utan Rom, så länge som det tillåter Frankrike antaga att det i sin hand har mutor, som i hvad ögonblick som helst skola tillförsäkra det Italiens bistånd. Den högre klassen af italienska statsmän inser, att någonting mera måste göras — att Frankrike måste bli öfvertygadt om, att Italien icke, så snart tillfälle erbjuder sig, skall draga i betänkande att hämnas öfver den långa pröfvotid, för hvilken det onödigtvis blifvit utsatt, samt att, om det anses nödvändigt, mottaga en annan hjelp än Frankrikes för att ernå ändamäålet. Det är klart att en europeisk kris, som skulle göra Italiens bistånd af vigt för Frankrike, äfven skulle göra Italiens fiendskap farlig för Frankrike. Om Frankrike komme i en så skarpt ficndtlig ställning till andra makter, att det skulle ligga i dessintresse att muta Italien till aktivt bistånd, vore det tydligen möjligt för Italien att allvarsamt sätta det i förlägenhet och sannolikt ernå samma ändamål genom att förena sig med de mot Frankrike fiendtliga makterna. De kraftigare italienska statsmännen inse detta och äro angelägna om att Italien, då det inträder i detta nya skifte i sin politik, skall tydligt intaga en kall och förnärmad ställning mot Frankrike oe : tydligt låta förstå, alt som Rom ej kommer att utrymmas af de franska trupperna på grund af rättvisa och ädelmod, skall det bli dess omsorg at begagna sig af första möjliga anledning i de europeiska angelägeuheterna för att ernå delta, äfven med fara att nödgas uppträda mot Frankrike. En sådan ställning skulle ha den dubbla fördelen att elda nar. tionalandan och återställa sjelfaktningen samt att nödga kejsaren att besinna, huruvida det är rådligt att stöta ett stort och vänskapligt iolk, för att behålla mutor, hvilka, när stun-den kan vara inne att erbjuda dem, sanno-: likt skola med förakt afvisas. Det är uppenbart att Italiens nuvarande regerings krypande politik misslyckats. Det kunde ej stå sämre-till för Italien än det nu gör, äfven om det, i stället för att förlora sin sjelfaktning genom att utbyta Ricasoli n.otRatazzi, antagit den förra ministerns kyliga och sjelfständiga ton. Att återlaga deuna ton — att ötvertyga Frankrike att nationen verkligen skall föredraga att genom sia2 egna bemödanden och detsamma till trots vinna hvad som kanske ännu skulle tillförsäkra Frankrike ett:stort folks tacksamhet och vänskap — att visa, att det finnes en punkt, bortom hvilken nationens tålamod skall vara så fullkomligt uttömdt, att det vore omöjligt att mottaga såsom en ynnest hvad hon satt sig i sinnet atttilltvinga sig såsom en rättighet — detta är nu den rätta politiken för Italien, och första vilkoret derför är Ratazzis afgång.? Jernvägsinvigningen.