Aftonbladet – 1 november 1862, sida 3

a Aer Fyr V DvArtrr SR EN a Ae Vg TER RA tigt albrutna fraser... att de skulle spela rent, spela :korrekt, var man möjligtvis beredd på, men detta uttrycksfulla lit, denna sjelfständiga, frimodiga accentuering, denär och blir obegriplig hos varelser, för hvilka lifvet med dess mångfald af intryck, hvilkas aftryck vi äro vanda att anse för mttryck, ännu för dem mäste vara en slagen bok. Nu lyfter hon blicken, den lilla sexåriga; hänförelse, svärmeri och tankär utstrål derur, som om en hel verld af profetiskt lif tumlade sig bakom denna späda panna. Hon spelar som i ett slags extas, och då hon meden gratiös, lekfull rörelse kastar slutpassagen på stråkspetsen högt upp i luften blir publiken nästan frenetisk i sina bifallsyttringar; hon måste med sin syster figurera at och in gång på gång och denna ohyggliga storm mäste vara en verklig pina för deras späda nerver. Också ser-man icke en rörelse eller en min vexla i deras ansigten efter: slutadt spel; de se icke ut att hvarken glädjas åt eller skrämmas af bifallstormen, de underkasta sig den. Och det var systrarna Delepierre, nu verldens åttonde underverk. Man hörde mången hedervärd Köpenhamnare mumla i skägget något om att Neruda torde få stiga ned från sin tron för denna nya uppenbarelse, och för Nerudanerna här hemma hösöss torde det nog vara lyckligast att de små nykomlingarna redan hafva så många engagemeuter uppgjorda, att de icke kunna fås till Stockholm. För Köpenhamnaren var systrarne Delpierres uppträdande det enda hittills märkliga under den nu ingånga säsongen, hvilket också bevisar deras utomordentlighet, ty, lir SörensenX är mäkta kräsen och låter såsom durkdrifven kritikus icke lätt förtjusa sig. Det enda han någon gång kan bli litet svag för är: det nya; dock icke allt nytt, det sågs på hans sätt att mottaga den nya baletten Giselle på Kongl. teatern. Köpen: hamns nye balettmästare uppträdde deri med mirakulös färdighet och applåderades lifligt vid hvarje nytt pas; i det sceniska hade han äfven ådagalagt stort esprit darrangement. Juliette Price hade en tacksam och framstående roll; musik, toiletter, dekorationer m. m. voro praktfulla, premierdansören Scharff, som är. Köpenhamnarnes älskling, utvecklade utomordentlig mimisk och plastisk talang, men Xalligevelt satt hr Sörensen lugn som en filbunke och rörde knappast en hand, då ridån föll. Också yttrade en referent den varningen, att om Köpenhamnarne ej ville hålla tillgodo med det bästa utlandet har att gifva, skulle de troiigen blifva alldeles utan nyttS. Baletten i Köpenhamn har af Bouronville på de an: dra konstgrenarnes bekostnad blifvit uppdrifven kanske något utöfver dess befogenhet, genom hjelpkällors anlitande, som icke torde höra till det korografiska; balettkompositören växte hela teatern öfver hufvudet, det är således naturligt att en reaktion måste inträda sedan han nu är borta. Att Bournonville var ett geni, som : dref sin genre så långt han kunde, medan hans kolieger ofta voro kritskallar, som icke mäkvade hälla jemna steg med honom, utan läto teatern i flera riktningar falla i träde, bort icke läggas honom till last. Men ve är sig lik och i Köpenhamn likason her hemma och öfverallt sysselsätter tvadlet sig mycket hellre med den som gör för mycket än den som gör för litet. Köpenhamns balett tyckes vara bragt på en å svindlande höjd, att den numera måste slida nedåt en tid, då ett fortsätt uppåtnde knappast är möjligt och ett stillatående aldrig i något menskligt sträfvande kan tänkes. Samma gång har Köpenhamns dramatiska scen på sista tiden tagit. Den :? ade en skara författare och exekutörer af första rang. Den nådde en höjdpunkt, från hvars glänsande höjd återskenet spred sig vidt omkring, och den måste således nu en tid underkasta sig förgängelsens lag, lägga sig ner och suga på ramarna beskedligt, ty vacker visa är aldrig lång. Köpenhamns lyriska scen har deremot ännu icke haft någon glansperiod, åtminstone icke på länge. Möjligen torde således löftet om den närmaste framtidens egentliga konstlif ligga och gro. Man väntar sig mycket af Gade säåsom kapellmästare. Tidningarne hålla honom under armarna nästan faderligt, och uppsättande af Glucks Iphigenia prisades öfvermåttan; publiciteten tycktes vilja draga publikum dit vid öronen, men trögt gick det, ty huru intressant denna opera än kan vara för de lärda, så är den icke mycket lockande för mängden. Den nye tenoristen Nyrop, som i Masaniellos parti i Den stumma gjorde så stormande lycka förlidet år, har icke lyckats lika väl med Glucks tungfotade musik, ty Nyrops röst är föga betydande, äfvensom hans sätt att sjunga är långtifrån fulländadt; hans styrka ligger i en grann personlighet och ett utmärkt spel. Spelet är vid danska operan iallmänhet starkt utveckladt, det långvariga samlifvet med dramatiska scenen har varit rikt på frukter, ty den obetydligaste biperson, den skröpligaste röst gör sig dock tillgodo hvarje liten point i sin roll, denna må ofta vara inskränkt till en min, eller ett enstafvigt ord. Man ser att artistiska studier och sinne för det konstnärliga äro hemmastadda vid den danska teatern. Don Juan gafs der nu i höst t. ex. med ganska skrala lyriska krafter. : I hufvudrollen står en bedagad och korpulent herre, med temligen passerad röst. Don Ottavio presterar tupp efter tupp.4 Damerna äro alla i en tvetydig ålder och sjelfva fru Ger lach-Fossum-Bergnehr, somii Köpenharan är särdeles omtyckt och uppburen, och som har en svensk näktergal i sin strupe, sjöng stundom litet matt, men i spelet gjorde hvar och en sin sak förträflligt. En bättre Leporello torde knappast finnas vid någon teater, än hr Schram i Köpenhamn. Med äkta, osökt komik främhafver han denna roll till fen