Aftonbladet – 1 november 1862, sida 2

åring, ehuru den man, honllåtit viga gig vid; väntade henne vid dess dörr, Den husvilla. Hon hade ej hem och hon hade ej härd, Der hvila Hon kunde tå njuta; Förskjuten hon var af en kärlekslös verld — Men Gud, Han vill ingen förskjutö; Så tänkte, så trodde den gamla! Obh, tyngd utaf år och bekymmer och nöd, Hon vandrat i folkmassans hvimmel Obh tänker som så: om jag blott vore död, Så finge jag rum i Guds himmel: Der finnes ju boningar många. På jorden jag svårligen Srum mer kan få, Iy penningar eger jag inga. Ack, menniskornas hjertan de blifva så små, När de låta guldet sig tvinga; Då Vlifver om känslorej fråga: Så talte den arma; men höstsolen mild På slumrande Mälaren blänkte. Från menniskoströmmen den gamla blef skild; Snart satt Hon helt ensam och: tänkte Vid kyrkan bland grönskande grafvar. Här vill bland de döde jag vänta på hem: De ej mina tårar förhåna... Nog har mången husvill ock funnits bland dem... Nu slippa de herberge låna... O, sluppe jag äfven detsamma! Men Gud, Du är kärleken! Skriften.så sagt — Med hopp mot din himmel jag blickar! O, kanske förr n-natt sig kring: grafvarne: lagt, En ömmande vän Du mig. skickar, Som bjuder mig dela sin boning. Så orden. Hon höjde från gruset sin blick ch upp genom himmelen såg. hon — r folket, söm snart öfver kyrkgården gick, ku lik mellan grafvarne låg hon — Så höras de husvillas böner. (fnsändt.) änna Å.