Aftonbladet – 27 oktober 1862, sida 3

redan kräft många offer; barn, som äro mindre i stånd att försvara sig, blifva som oftast lefvande brända eller hängda i träd, och ödeläggelsen går från hus till hus. De sätta eld på allt, som ligger i deras väg, både hus, hö, spanmål o. s. v. och det tyckes mig som min penna icke kan måla förfärelsen i så bjerta färgersom verkligheten har. Vi ha nu flyttat in till S:t Peter, för att bevara lifvet så länge som möjligt. Dessa oroligheter hafva nu varat i bortåt 14 da! gar, och det kommer med hvar dag allt större och större mängd invandrare hit till S:t Peter, för att skydda sitt lif för de ursinniga indianerna. De packa sig ihopistora stenhus; ja, elän det här är så stort, att fantasien ej kan skapa sig den i ett mörkare ljus. Åtskilliga komma så godt som nakna, andra blesserade af kulor och andra vapen, samt andra åter, som fått händer och fötter afbrända, så att jag ville önska, att jag aldrig mer blefve vittne till en så förfärlig syn. De, som ha medel att skaffa sig fram med, resa längre ned i landet; men de är lika osäkert hvar de komma, ty hela landet är i uppror och indianerna äro nästan öfverallt. Jag vill nu specielt beröra en af dessa mest fasaväckande scener. Omkring 30 fruntimmer blefvo fångade af indianerna, och de begagnade dem till att drifva eröfrade kreatur. Genasi skickades en liten afdelning af de få soldater som här funnos, till undsättning; men så snart indianerna bemärkte att de blefvo förföljda, packade de qvinnorna tillsammans i ett hus, satte eld derpå och brände dem lefvande. I denna fruktansvärda tid anser jag det vara min pligt utt skrifva er till, enär det möjligtvis är för sista gången. Den närmaste staden hiävntill (Nyolen) är redan tagen. Ack! huru tungt är let icke, att tänka på mitt fredliga hem, der ag och de mina hade kunnat lefva i ro; och mu har jag bortkastat så mycket penningar, för itt komma i en så ryslig belägenhet! Jag hopvas, att nu är det icke många, som skrifva locande bref från Amerika. Jag får nu sluta mitt nkla bref; ty min hand darrar hvart ögonblick f förskräckelse. Skrif mig icke till förrän jag örst skrifver; Gud vet hvad det blir af oss! JIelsa min gamla fad er fran oss alla. Får niej an mig mera, så varen alla tackade för ltid. RE