Aftonbladet – 27 oktober 1862, sida 2

lyssna till hvad min kamrat David Crauch talade, Jag gick upp till henne på lördagen och sade alt jag ville gifta mig henne så snart det hunnit lysas för oss i kyrkan, om hon ville öfvergifoa David Crauch. Hon skrattade åt mig. Hon körde mig ur tvättstugan, och alla de andra sågo att hon körde ut mig. Jag blef så underlig till mods. Jag gick och satte mig vid en grind — det var grinden till ängen, som de kalla Pelttits vret. Jag tyckte att jag skulle vilja skjuta henne. Jag gick efter min bössa och laddade den. Jåg gick åter ut på Peltits vret. Jag blef hårdeligen drifven dertill af mitt eget sinne. Jag tänkte på att jag skulle vilja pröfva min lycka — jag menar att jag skulle låta slumpen algöra om hon skulle dö eller icke genom att kasta min knifupp i luften. Jag sade till mig sjelf: om den faller på sidd, så vill jag skona henne; faller den på spetsen i jorden, så vill jag döda henne. Jag tog en dugtig sväng med armen och kastade upp knifven. Den föll med spetsen ner i marken. Jag gick och sköt ihjäl henne. Det var en elak gerning, men jag gjorde den. Det gick så till som de sade vid ransakningen att jag gjorde det. Jag hoppas att Gud skall hafva miskund med mig. Jag önskar att min mor skall få mina kläder. Jag har intet mer att säga. Under sitt lifs lyekligare dagar skulle Magdalen ej hafva tänkt på att läsa hvarken berättelsen om afrättningen eller mördarens bekännelse som stod tryckt i sammanhang dermed, hela saken skulle -då icke intresrat henne. Men nu läste hon den rd berättelsen, hon läste den med ett deltagande kom var henne: sjelf oförklarligt. Hennes ippmärksamhet som ej bade förmålt väckas it högre och ädlare ämnen, följde noga vartenda ord af brottslingens fasaväckande akoniska bekännelse från början till slut. )m denne man, eller om qvinnar hade va