2 ÖV ee St oo om AA AA såsom i broschyren insinueras, utan 300 rdr jemte de af kustschefen innehafda respenningar 500 rdr, tillsammans 800 rdr, eller alldeles samma belopp som året förut under lika förhållanden tillkommit den med generaltulldirektören icke beslägtade tullförvaltaren i Haparanda. Vidkommande anmärkningarne mot generaltulldirektören i sockerfrågan, må till en början erinras, att den påpekade ?slägtingen? veterligen icke är eller varit ?medintressent i sockerbruket?. Derjemte är man i tillfälle att enligt officiella handlingar upplysa: 2 att iaförselstullen för raffinadsocker var i 1554 års tulltaxa 5 sk. bko pr , som, med tillägg af handelsoch sjöfartsafgift och tolag tillsammans 9 rst., motsvarar 18 öre rmt; Db) att K. M., enligt särskilda komiterades tillstyrkande, föreslog rikets ständer att nedsälta denna tullsats till 13 öre; c) att detta förslag af bevillningsutskottet understöddes och af rikets ständer år 1857 bifölls; d) att vid 1859—060 års riksdag 2:ne motionärer påyrkade tillökning i nämnda tull, den ena till 15 och den andra till 25 öre, men att generaltulldirektören i bevillningsutskottet motsatte sig detta, och att rikets ständer å den riksdagen bibehöllo tullsatsen sådan den var. För hvar och en annan än brosehyrförfattaren torde det vara svårt att i något af allt detta spåra en utverkad tullförhöjning?. För öfrigt, och då han föreburit att man försvårat, om ej omöjliggjort införandet af varan, må, enligt sammandragen af importjournalerna, anföras att införseln af raffineradt socker utgjort: År 1858 unna 461.601 I. 1859 oss 3,010,696 1860 oss 3,671,166 1861 nn 2,394,862 Läsaren behagade häraf finna att broschyrförfattarens uppgifter och reflexioner i ämnet ej äro annat än fria fantasier. Författaren anmärker (sid. 61): att indragningsstaten sedan förre generaltulldirektörens tid ökats med 36,621 rdr. — Detta måste blifva en följd af sedermera skedda tjen:teindragningar, synnerligast af dem, som verkställdes vid 1857 års statsreglering. Man kunde ju icke fråntaga tjensteiunehafvarne deras ordinarie löner. Att endast en del af expektanterna under tiden kunnat återflyttas i ordinarie tjenst, härrör från det hinder, som mött genom flertalets kroppsliga svaghetstillstånd eller moraliska lyten. ?Såsom exempel på det slöseri, som nu eger rum?, yttrar författaren vidare, vilja vi nämna att tullförvaltaren i Malmö — — — åtnjuter på indragningsstat 2700 rdr.? Det är långt före nuvarande generaltulldirektörs förvaltningstid detta anslag tillkommit såsom ersättning för förlorade sportler. i Derefter anmärker författaren, att ?en af de öfverflödiga tullkammarföreståndarne, Schultz i Köping, som ännu står qvar i tjenst, har på indragningsstat 450 rdr?. — Härmed är förhållandet, att Schultz i samma stad förut varit bevakningsinspektor. med denna lön, och att han, dä tjensten indrogs, i utbyte mot den inskränktare befattningen med 100 rdrs crfvode, förordnades till denna befattniog med bibehållande af expektanslönen, hvarunder arfvodet besparas. Vidare klandrar författaren att pensionsstaten under nuvarande styrelse ökats med 26.966 rdr. — Detta skulle ju blifva ennaurlig följd af förhöjningen å tjenstemännens löner. Enahanda resultat har ock visat sig å riksstaten med hänsigt till andra embetsverk. Men förhöjningen å tullverkets pensionsstat hade nu varit vida änsenligare, om en mängd tjenstemän, som uppnått 50 eller 50 års ålder, skulle, enligt broschyrförfattarens påyrkande, hafva blifvit utan ansökning pensionerade. Till ådagaläggande af den nuvarande geperaltulldirektörens mindre goda hushållning med statens medel, anföres ytterligare (sid. 36), att då de af K. M:t fastställda aflönings-, pensionsoch omkostnads-staterna ör tullverket under företrädarens sista förvaltningsår 1856 utgjorde allenast 1,440,558 dr, uppgå de innevarande är till 1,833,579 dr. ärvid bör först tagas i betraktande, utt tullverkets personal, likasom statens alla frige tjenstemän, år 1857 beviljades allmän öntillökning. För öfrigt och då flera poster