ändamålsenliga fyrar och sjömärken är orsaken. — Man läser i Blekings-Posten: Ett juridiskt mord hade möjligen kunnat be-. gås här i länet, utan att både domare och anklagad varit tillräkneliga derför, om icke den egentlige brottslingen sjelf erkänt sitt dåd. En afskedad båtsman hade i trakten af Karlshamn tillsatt lifvet under slagsmål, och en murare Uppgren från Elleholm ansågs såsom baneman och blef såsom sådan häktad. Den förmente dråparen, hvilken i nyktert tillstånd är stilla och beskedlig, trodde sjelf att han i fyllan och villan begått dråpet. En annan mureriarbetare, Pettersson, som är inskrifven på sjömanshuset i Karlshamn, har emellertid blifvit förvunnen att hafva 0 det brott, som Uppgren helt beskedligt påtagit sig. enar — Posttidningen meddelar följande utdrag ur ett bref från löjtnant Oscar Nerman vid kongl. lifveväringsregementet, för närvarande i tjenst vid unionsarmen i Amerika och general Sigels brigad. Camp near Halls Hill Sept. 19 1862. Vi voro under sex veckor utan våra trossvagnar, och således äfven utan våra kappsäckar. Det var omöjligt att bekomma en bit papper att skrifva på, eller några rena kläder, icke ens en filt att lägga öfver sig om natten, utan hade man endast hvad man gick. och stod uti; ofta under hällregn måste man ligga genomvåt och sofva L sumpiga marken, så att du kan göra dig en föreställning om huru man såg ut, då vagnarne slutligen anlände. Vid Cedar Mountains voro vi helt obetydligt med i elden, men mera vid Sulfur Springs, der vi utgjorde artilleribetäckning och der de fiendtliga granaterna förde ett fördömdt väsen, då de sprungo sönder öfver våra hufvuden. Men fienden måtte i allmänhet hafi brist på ammunition till sina. kanoner, ty äfven långa stycken af jernvägsskenor kommo dansande, och vi kände på deras egna ljud mycket väl urskilja dem från de helgjutna kulorna, och hvarje gång ett sådant jernstycke kom, hurrades för rebellernas dåliga ammunition, men mången hurrade der för sista gången. Några dagar derefter var jag med ett kompani ute på förposttjenst nära Waterloo Bridge, der våra och fiendens förposter blott voro skilda från hvarandra genom en flod och der de genast gåfvo eld på oss, hvilket naturligtvis besvarades och fortsattes en stund; men som det blef enformigt i längden att ligga och tjufskjuta på hvarandra bakom buskar, så ropade jag ötver floden attjag ville tala vid den officern som kommenderade. hvarefter vi kommo öfverens att ej lossa skott på hvarandra, i händelse order ej skulle anbefalla det, i hvilket fall vi skulle underrätta hvarandra derom. Denna öfverenskommelse hölls verkligen ganska ärligt, och soldaterna stodo på hvardera sidan om floden och konverserade med hvarandra. Vid Bull Run hade vi åter några heta dagar. Men den platsen är olycklig för oss sedan förra året, och äfven denna gång finga yankees gifva vika för sydlänningarne. triden varade itrennc dagar, men första dagen ankom vår armekår först på aftonen till platsen, då vi blott hade någon kanonad äfvensom litet tiraljörstrid. An dra dagen börjades det tidigt på morgonen och vår brigad fick order att besätta en skog, som var på något afstånd framför fronten. Vi had: icke gått halfva vägen förr än ett maskeradi batteri öppnade eld på oss på icke mera än 300 alnars afstånd och beströk oss med kartescher. så att hela rotar och led tumlade öfver ända: språngmarsch behötde icke kommenderas, Ce föll af sig sjelft att springa framåt allt hvad man kunde, för att komma ur fiendens skottlinie, och lyckligtvis gynnade oss markens beskaflehhet, så att vi innan kort nådde en plats, der vi kunde framgå utan att vara utsatta för den fiendtliga elden. Sedan vi formerat oss, framryckte vi och besatte skogen, efter att hafva kastat undan det fiendtliga infanteriet som varit posteradt der. Denna position försvarade vi hela dagen, och det batteri, som hade beskjutit oss under vår frammarsch, blef tvunget ait draga sig tillbaka, då vi, efter att hafva besatt skogen, kunde attackera detsamma i flanken. Sednare på aftonen blefvo vi aflösta af friska trupper, då vi föregående aftonen och hela denna dagen varit ute i kulregnet. Tredje dagen på morgonen fortsattes åter striden, men denna dag kommo vi först fram emot kl. 3 e. m. Vi stodo i reserven och fingo order att rycka fram, då nästan alla våra trupper framför uss redan hade vändt ryggen till. Befallning gafs att storma ett batteri, som fienden tagit ifrån oss; vi ryckte fram och deployerade under ett förfärligt karteschregn och gåfvo en salfva på det fiendtliga infanteriet, som kom oss till mötes, hvarefter bajonettanfall kommenderades. Fienden emottog oss med en salfva, sådan att jag ej förstår huru någon kunde komma lefvande derifrån. Också blef omkring en tredjedel af regementet qvar på platsen. I samma ögonblick började ett af våra batterier, som var bakom oss att beskjuta oss i ryggen med kartescher — då var det slut med all ordning, ingen ville lyda, och om man med sabeln försökte att drifva manskapet framåt, eggade det dem blott till ytterligare flykt. Öfverstelöjtnant Holmstedt, en svensk, kommenderade regementet, och öfver allt var han i den hetaste elden; med pistolen i hand dret han flera åter fram, emot fienden, men det var slutligen ej mera möjligt att få dem till att hålla stånd och vi måste följa med strömmen, för att undvika fångenskap. Det var en grufligt obehaglig känsla att vända ryggen till, när man kunde vänta att hvarje ögonblick blifva skjuten bakifrån. Lyckligtvis slapp jag den gången med blotta harmen, och jag hoppas att nästa gång vi komma ihop skall det blifva deras tur att springa. En f. d. officer vid lifbeväringsregementet, löjt nant Lindström, fick en kula genom hufvudet och föll död på stället; han hade kort förut blifvit befordrad till officer på ett Newyork-regemente. Han hade deltagit i kriget i SlesvigHolstein och jemväl i Italien gjort tjenst unde Garibaldi. En öfverste Coltez föll dödskjuter bredvid mig, ett stycke af en granat trängde ge nom hans nacke och gick derefterin i hufvudet på hans häst, så att båda föllo på stället; ev soldat fick hufvudet borttaget af en kanonkula: en annan hade gömt sig i ett dike, och på min tillsägelse att gå framåt, uppgifvit att han var sårad, men som jag såg att det var kanonfeber. som höll honom qvar, så dref jag honom framå med sabeln; men knappt hade han gått någrr steg förr än en kanonkula tog af honom ena be: net och han kastades ett par gånger omkrin; innan han föll till marken. Fienderna slogos utmärkt väl, det var ett nöj: att se huru hastigt de slöto upp i de luckor vu eld gjorde i deras led. Baron v. Vegesach vid Dalregementet är chef för 20:de Newyork-regementet och kommenderar för närvarande ec ad, hvilken, efter hvad jag ser i tidni deltagit i de sista drabbningarne som MClc i dessa dagar haft med fienden. Vi hi närvarande stilla, men jag. tänker det! snart att röra på sig igen. Engelblom bl hvad jag tror, fången vid: Harpers Fer: stora notvarpet fienden der gjorde; R AN At ra frnnnaorR en