Aftonbladet – 24 oktober 1862, sida 2

vud på örogottskudden med samma trotsiga föresats att underkasta sig det kommande förfärliga ödet, som redan hade ypRv sig i hennes tal, då hon och mrs ragge möttes i trappan. Men då bon vaknade lördags morgon var besluts:nheten borta. Fredagens tankar — ja, freuagens tilldragelser — voro alldeles utplånade ur hennes minne. ven mörka förtvitlan som hade kommit till henne med det slocknande månljuset, som hade hviskat till hennei det bemska lugnet, den kom nu åter och smög sin isande kyla i det unga, varma blodet Jag såg slutet, sådant det måste blifva torsdagsafton, sade hon för sig sjelf. Allt sedan har det onda fått makt med mig.? Då hon träffade mrs Wragge denn morgon upprepade hon sin klagan om tandvärk, men ville ej tillåta den sistnämnda att ska Ta hjelp derför. Straxt efter frukosten gick hon ut och tog vägen framåt apoteket, alldeles som den föregående morgonen. Denna gång gick hon in dit, utan ett ögonblicks tvekan. Jag har tandvärk, sade hon till en älire man som stod innanför disken. Får jag se på tanden, miss?4 Det behöfs ej. Tanden ärskadad. Troigtvis har jag fått kyla i den.4 Apotekaren förordade åtskilliga olika melel, som för femton år tillbaka an:ågös goda. Hon ville ej köpa något af dem. Jag har alltid funnit opium verksammare in något annat, sade hon under det hon ekte med några flaskor som stodo på diken och fästade sina blickar på dem, i tället för att se på apotekaren. Låt mig å något opium. Ja, straxt, miss. Ursäkta att jag frågar n sak — det är blott för ordningens skull. Vi bor för. det närvarande i Aldborough, ller huru? Å Ja, Jag vär miss Bygrave vid North hingles.4 8 (Forts. följer.)