Aftonbladet – 24 oktober 1862, sida 2

marken och lemnade i samma stund hafsstranden. Då hon återvände in, förnyades åter den i föregående nattens själskamp hos henne. i Men den känsla af tröst, som barnet hade skänkt henne, den återupplifvande ömhet, som hon hade erfarit i sitt bjerta under det att den lille gossen satt på hennes knä. dröjde ännu. En skymt af hopp dagades i hennes själ i samma stund som detta barns oskyldiga blickar fästades på hennes ansigte, då han kom fram till henne. Var det för sent att gå tillbaka? Ännu eu gång gjorde hon sig denna fråga, och nu för första gången med tvekan. Hon skyndade upp i sitt rum med ett hemligt misstroende till sig sjelf, som uppmanade henne att handla, men icke tänka. Utan att ens gifva sig tid att taga af sig hått och schal, öppnade hon sin portfölj och skref dessa rader till kapten Wragge så fort som hon förmådde att föra pennan. Ni finner här innesluten den penningsumma, som jag har lofvat er. Mitt mod har svikit mig. Fasan af att gifta mig med honcm är mer än hvad jog kan uthärda. Jag har lemnat Aldborongh. Hys medömkan med min svaghet och glöm mig! Låt oss aldrig mera återse hvarandra! Med klappande bjerta, med ifriga darrande händer tog hon upp den lilla hvita silkesbörs, sodi hon alltid bar vid sitt bröst, och öppnade den för att taga fram banknoterna och lägga ia dem i brefvet. Hen nes hand letade otåligt; den hade förlorat sin fina känslighet. Hon grep börsens hela innehåll af papper och drog häftigt upp handen, hvari hon höll dem inneslutna, hvarvid hon slet sönder några och bringade andra i oordniog. Då hon kastade alltsammuns på bordet framför sig, var någonting, skrifvet med hennes egen stil och redan blekt af tiden, hvad som först möite herr blickar. Hon såg värmare efter och läste de ord, som hon bade skrifvitvaf ur vin döde faders bref, eåg juristens bref: och