Aftonbladet – 22 oktober 1862, sida 3

Skänkte de ej. Förtviflad jag pressade hårdare; I blod blott Trängde sig ut, och röd bestänkte den botten af i stäfvan. , Rasande, björnen lik, när vn spjut i hans ; arm trängt, : Giek jag till stugan och tog från spettet ett bröd; med ett yxhugg ; Slog jag det sönder, och svart flög barken ur remnorna kringspridd, ; Bitarna förde jag fram till min hustru: se der hvad oss lemnats, Sade jag, ät och mätta ditt barn. Ett stycke hon mottog, Vände det tigande kring i sin hand, såg på det; och tryckte Barnet mot barmen och föll vanmäktig tillbaka på kärfven. Skidor tog jag på föttren i hast och for till min granne, Hah, som bodde mig närmst, en pipas väg, då man skyndat, Och då till honom jag köm och begärde ett lina drande bistånd, Gäf han det, beiöderligt delande med, hvad besparadt han hade. Äter jag skyndade hem med mjölk i en flaska å ryggen, Fann fill gården och hann slogdörren. Ensorgelig klagan Mötte mig der, in gick jag och såg af barnen de tvenne Aldre, som gråtande högt omgåfvo sin moder; det ena Skakande henne vid händen, det andra vid lockiga hufvet; Men orörlig och stäm låg hon, dödsdrifvån var 2 utbredd Öfver den stelnade kinden, och natt betäckte jess ögon. Så var det ute med allt, och förödt var det herriga Kangas. Händerna sträckte jag öpp mot himlen och fata tade sedan Stafven och tågade af; Hätnhöpen på kälke akom mig Drog jag och gick gråhårig från socken till socken och tiggde.