Aftonbladet – 22 oktober 1862, sida 3

Detta hade min far med gårdens blomstrande ä dotter Arft, och han grånade der, som en sommarafton att påse. Åter från honom kom det till mig. Jag började i äfven Gråna i ro, der jag satt som en kung på det ? bördiga Kangas. i Tjenare egde jag, härdige män vid plogen öch I yxan, ; Pigor i stugan också, men söner och döttrar, sin i moders i Tröst och min ålders hopp, uppväxte som plan; tor omkring mig. Sådan satt jag, betalande skatt och tunga med PD : lätthet, (Ar från år, afondad af mn och prisad af i alla, I Tills-olyckan dock kom och förstörde min glädje. En frostnatt Härjade åkern, ej skuren ännu; för förödande rofdjur I Blödde min hjord. Så gick dock den kommande vintern med möda. Råg upplånte jag då och ville betala om hösten; Hösten skänkte ej råg, men gaf ispiggar på axen. Drängar och pigor förläto min gård, ogörlig var : skatten, Lifvet fordrade bröd, och i ugnen vär torkande bark blott. Dagen förnöttes ändå, så länge de skonade korna Skänkte oss mjölk, ned gick barkbrödet med denna och närde. Så skred julen sin kos; fast de höllo vi ut CK. Men då en dag från skogen jag kom, barkbördan på ryggen, Mötte mig främmande män i min dörr. Vän, sade den ena: Gälda din skuld, att du icke må se utmätning i dag här. Häpen svarade jag: låt vara det, ärade herre, Låt mig betala, då Gud mig unnar förmåga: af Värkbröd Lefva vi nu. Ej svarande gingo deåter istugan,