Aftonbladet – 22 oktober 1862, sida 2

mot sin hustru hade tillåtit honom någo sådant; Der hängde således alpakaklädningen qvar i mörkret, den obemärkta, omiss tänkta arledningen till faror som ännu vor att vänta. Fram på eftermiddagen tog mrs Wragge mod till sig och framställde ett förslag, som hon sjelf hade uppgjort; hon bad att få göra en liten promenad i friska luften. Magdelen tog mekaniskt sin hatt och följde lika passivt sin stackars vän ut på vä gen samt vandrade med henne bortåt dess yttersta gräns åt norra sidan. Här var det ensligt på hafsetrandes och här satte de sig ned vid hvarandras sida. Det var en solig, upplifvande dag; båtar halkade fram på den lugna, blå vattenytan, hela Aldborough var ute på lustfärder till vatten och lands. Mrs Wiagge återfick sitt goda lynne vid åsyn af den allmänna munterheten ; hon ro: de sig som et barn med att kasta små stenar i vattnet. Tid efter annan kastade hoa en frågande blick på Magdalen, men såg inzen uppmuntrande förändring i hennes sätt, ingen ökad hjertlighet i hennes ansigte. Hon satt tyst på sluttningen med armbågen inot sitt knä och hufvudet stödt af handen och blicken ut öfver hafvet; såg framåt med spänd upp ärksamhet och dock tycktes hennes blicker säga, att hon cj märkte cågonting. Mrs Wragge tröttnade vid stenkastningen och förlorade snart sitt nöje af alt se på segelbåtarne. Henues stora hufvud började nicka tungt och hon somnade i det varma, dofva sommarvädret. Då hon åter vaknade voro båtarne långt borta, deras segel lysie som hvita punkter på afstånd. De sysslolösa promenerande vid hafsstranden voro pästan sulla borta, solen hade sänkt sig emöt horisonten, den blå vattenytan var mörkare och krusad af en