Aftonbladet – 20 oktober 1862, sida 2

rande ord öfver min tyska slog han sig nm på bänken bredvid mig och började ett simtal om Sverge och vår kungliga familj, ned hvars förhållanden han dock tycktes tv: !isen bekant. Vi språkade sedan om Beriin, Potsdam och S.ns-souci med dess sköra omgifningar, men då jag, på hans slutliga fråga om jag ej ville bese det inre af de kungliga slotten, dit han tillbjöd sig att skaffa mig inträde, med tacksamhet för hans anbud förklarade att jag, som nu icke första sängen vore der, dels redan flera gånger hade besett dem alla och dels nu ej hade tid öfrig dertill, steg han upp, sade mig si:t: leben Sie wohl und kommen Sie gliicklich nach Hausc!? och, vänligt vinkande med banden, aflägsnade sig jemte sin ledsagare. — En timme sednare ställde jag mina steg tillbaka till bangården, hvarifrån redan tokomotivets pipa manade till affärd. Aniänd dit just som tåget skulle afgå, fann jag illa vagnar uppyllda utom en at första klussen, hvaruti blott tvenne personer suto. Jag äm: ade just stiga ia i denna, men hejdad: 3 af en tillskyndande konduktör med tillvopet: icke der, denna vagn är upptogen!? Men jag hade redun öpprat dörren och blifvit igenkäna af de båda herrarne i vagnen, ävilka icke voro andra än mina båda vänuer, hvilkas bekantskap jag nyes i parken .jort. På den äldres vänliga inbjudning steg jag in oaktadt konduktöreus protesterande: das gehet ja nicht!? — det går ju ej an! — Det i parken afbrutna samtalet fortsattes mu och snart voro vi framme vid bangörden Berlin. I samma ögonblick öppnades vagnslörren utifrån och vid densamma visade sig en i österländsk drägt klädd kolsvart mohr, sum, djupt bugande sig för min äldre ressumrat, på armen bar en sidenfodrad miliärkappa. Oflicern, som märkte min förvåning, räckte mig nu leende sin band till at; sed med orden: tack för angenämt sällsxop! Det är mig kärt att hafva gjort eder bekantskap, men hifligheten fordrar att äfven jag säger eder mitt namn. Jag heter Vilhelm Ludvig och är kronprins af Preus. 3en,.? (Forts.)