Aftonbladet – 20 oktober 1862, sida 2

min älskvöda granne, ehuru jag sjelf hade svårt att hälla mig upprätt. Men allting har en öfvergång, så också dessa tvenne ångestfulla timmar. Med oemotståndlig kraft skar Nagler genom de rasande sjöarne, och snart lågo vi i lä om Landsorts skyddande klippor, hvilka, med all sin nakenhet, nu syntes oss sköna som öknens oaser. Elternågra timmar ankrade vi vid Dalarön, der kapten Ny!n, med sitt då förande Bore, låg för ankar, väntande på lugnare väder för ait fortsätta sin resa till Lybeck. Nu ville alla begagna tillfältet att med denna lägenhet sända bref till i Tyskland lemnade anförvandter eller vänner. Det var redan mörkt, lamporna tändes i salongen, skrifmaterialier framplockades och innan kort liknade Naglers sulong ett helt kansli. Äfven vår sångerska önskade skrifva. Jag tillbjöd henne mitt skrifehatull. Ett bref var svart lärdigt, bladet omvändes och torkades mot ettimin portfölj inbundet läskpapper, endast namnet var änvu vålt och lemnade efter sig ett aftryck å det röda papperet. Detta blad, en verklig autogrufi, förvarar jag ännu som ett dyrbart minne af min älskvärda reskamrat. På detsamma läses. ehuru omvändt, men rätt om det hålles för en spegel: — Jenny Lind Goldschmidt. 1. En förnäm reskamrat, Det var i December 1854. Jag hade utättet mina affärer i Berlin, men hade en lag ledig innan afresan derifrån. Redap ullkomligt bekant med ailt hvad i Berlin rijente att beses, beslöt jag att använda nin återstående lediga dag för en utflygt till Putedaum och efresie dit med bantåget tidigt å morgonen. Medien marne af kungliga familjen bodde ännu, emedan hösten var ovanigt vacker, på sina små sommarvillor derce och konungen och drottningen på Sansouci. Tillrädet till det inre af elottenvar lerföre försvåradt, men. jag hade flera gånser förut tillräckligt besett dem alla och