Aftonbladet – 17 oktober 1862, sida 3

Det jernbäntåg, som förde menageriet, mäste alltid gå mycket långsamt, ty en hastig fart skulle ha oroat och förskräckt de vilda passagerarn och förorsakat faror och förluster för egaren. Första gången Charles försökte med sina djur resa på jernväg från Paris, blef ettlejon af högt värde så förskräckt öfver maskinens buller och ångans hvinande, att det föll ned: träftadtaf nerfslag. Charless sorg var obeskriflig. Med ögonen fulla af tårar tog han lejonet i sin famn. förde et ut i friskd luften, pysslade om det och baddade det med kallt vatten med en ömhet. sådan en mor visar sitt sjuka barn: Det döende lejonet öppnade sina stora gröna ögon, lyfte upp hufvudet och betraktade med outsäglig hängifvenhet sin herre, hvars händer det slickade likasom en hund, som ej på länge sett sin husbonde; men ett ögonblick derefter nedföll det dödt för hans fötter. De stora däggdjuren, elefanter och noshörningar, fördraga icke bättre färden på jernväg. De bibehålla länge efteråt en panisk skräck och ofta en för väktarne farlig a sinnesstämning. TI ett annat menar geri hände det t. ex. att, då vaktaren efter en öfverstånden resa på jernväg skulle se om en noshörning, grep denna i sitt raseri den olycklige mannen på sitt horn och kastade honom med så stor kraft mot jerntaket i rummet, att hah nedföll död och sönderkrossad. En gång hände det Charles i grannskapet af en stad utt en panter bröt sig ut ur sin bur och störtade sig med okuflig glupskhet på den ena af de för vagnen spända hästarne. ett ögonblick var hästeri söndersliten, men då pantern äfven ville kasta sig öfver den andra hästen, hoppade Charles ur sitt åkdon, kastade sig med hela sin tyngd på djuret, grep det i strupen och höll det fast, till dess vaktaren hann ditföra tåg, hvarmed man band pantern, som man derpå förde tillbaka i buren, En gång skulle Charles på de Elyseiska fälten låta en dtesserad get göra konster bland 5 pantrar, 3 hyenor Och en lejöninna. Denna sistnämnda, som fått namnet Saida, föreföll så from och lydig, att vaktarne ofta glömde iakttaga , erforderlig försigtighet i afseende hu Henne. Aftonen före den dag, då geten skulle fr sina konster, glömåe vaktareh att stänga aidas bur. Med den för kattslägtet egna slug: