Aftonbladet – 17 oktober 1862, sida 2

4Sansa er4, sade hun. Jag har blott ett ord att säga videre. Kan ni höra mig?t Hon kämpade med sig sjelf, hon sansade sig; en svag rodnad spred sig öfver hennes snöhvita kinder, hon böjde sitt hufvud. 4Se på dessa, fortfor kapten Wragge, i det han böll upp kuverterna. Om jag använder dem till det indamål, hvarför de blifvit skrifna, så skall aldrig mrs Lecounts husbonde erhålla bennes bref. Riiver jeg sönder dem, skall han deremot efter morgondagens post veta att ni är den samma qvinnan, som besökte honom i London. Säg nu ett ord! Skall jag rifva sönder kuverterna eller åter lägga dem i min ficka?4 Det blet en liten stunds dödslik tystnad. Sqvalpet af vågorna, som den vackra sommardagen slogo mot stranden, och rösterna af de sysslolösa menniskorna ute på vägen trängde in genom det öppna fönstret och afbröto den djupa tystnaden derinne i rommet. Hon upplyfte teg hon höjde sin hand och pekade stadigt å kuverten. Lägg demii ekon, sade hon. Är det er vår frågade han. Det är min vilja. Då hon sade dessa ord, hördes builret af vagnshjul utanför på vägen. Hör ni att det kör? dekoplen Wragge Jag hör det. 4Ser ni vagnen ?4 sade koptenen och pekade åt fönstret, då de åkdon, som hön bade beställt vid värdshuset, stammade vid porten. tJag ser den.4 Och af er egen fria vilja ber ni mig resa? Ja, res.? Utan ett ord vidare lemnade ban henne. Fjenstflickan stod vid porten med hans oatisäck handen, Miss Bygrave mår ej väl,