Aftonbladet – 15 oktober 1862, sida 2

glädje, och säkert skall det ej vara nåson uppoffring af trefnad och nöje för er -jelf, om pni under hela derna tid vill st.nna qvar hos edra vänner vid S:t Crux. ålen om före min återkomst några ovin de förhållanden föra er i familjen Bygraves sällskap, och om ert af naturen goda bjerta gör er böjd för att lysspa till de ursäkter, söm de i detta fall utan tvifvel skola göra er, så lägg ett band på edra känslor för er egen skuld, om ej för min. Afnåll er från att yttra någon beundran för den unga damen (jag vore färdig att bedja alla andra unga damer om ursäkt, för att jag kallar henne så!) till dess jag åter är hemkommen. Om jag, efter min återkomst icke kan bevisa er alt miss Bygrave är samma vinna, som under förklädnad yttrade sig så hotande vid Vauxhall Wulk, så förbinder jag mig att lemna er tjenst efter en dags uppsägelse: och mitt straff för den synden atl bära falska vittnesbörd emot min nästa, må blifva att försaka hvarje rättighet till erkänsla och vedergällning af er, så väl fir de år, som jag tjenade er far, som den tid, ag har förestätt ert hus. Jag afgifver denna försäkran utan några förbehåll och lofvar ut stå fast dervid, om mina bevis felslå, som det egnar en god katolik och en ärig qviona. Er trogna tjenarinna. Virginie Lecount. De sista meningarne i detta bref voro, som mrs Lecount ganska väl visste, det endå vädjande till mr Noel Vans-tone, som med säkerhet skulle göra ett djupt och varaktigt niryck. Hon hade kunnat edyra vid sitt if, vid sin heder, att framdeles bevisa sanningen af hvad hon sagt, och skulle ändå möjligtvis hafva misslyckats i sitt bemölande. Men då hon satte på spel, icke blott in plats i hans hus, utan äfven sin pennvingordran hos honom, så väckte hon den staraste lidelse, hvaraf hans natur var mäktig, enningbegäret. Och hon tviflade icke ett nda ögonblick på att han, för att möjligen ädda sitt guld, skulls vänta. (Fort3.)