INTET NAMN?), Ar WILKIE COLLINS. Ar det att bära sig skickligt åt?? ropade en röst ofvanifrån ötver ledstången. Hvad menar ni med att så der kasta klädningen midt i ansigtet på mig? Ni borde skämmas för ert beteende?, fortfor mrs Wragge, som: hade blifvit en lejoninna ifrån att vara ett lam, alltefter som den skymf, hvilken träffat kasimirsklädningen, klarnade för hennes begrepp. ?Ni otäcka utländska, ni borde just skämmas, som kan bära er så å.? Förföljd af detta smädliga afskedstal kom mrs Lecouat lyckligt tram till porten och öppnade den utan svårighet. Hon smög sig hastigt fram öfver gården och ut igenom grinden, Då hon fann sg i säkerhet på vägen, stannade hon och såg framåt hafsstranden Det första föremål, på hvilket hennes bliekar föllo, var mr Bygrave — en förstenad badgäs:, med sina handdukar i den ena handen: En enda blick fe hoaom var nog för att öfvertyga hushållerskan om att han hade sett henne komma ut från hans gård. I den ganska riktiga öfvertygelsen att mr Bygraves första åtgärd skulle blifva att göra efterforskningar i sitt eget hus, fortsatte mrs Lecount vägen till Sea View,så obesväradt, liksom ingenting hade inträffat. Då hon kom in i förmaket, der henves ensliga fru host väntade på henne, blef hon ötverraskad vid äsynen af ett bref som låg på bordet. Hon gick fram för att taga det,! med en min st otålighet, ty hon trodde att! det innehöll någon räkning, eom hon hade glömt betala. 4) Se A. B. n:r 154, 155. 157—159, 161—164, 168—175, 177, 179, 181—184, 186, 188, 189, 191—194, 1926-212, 214—216, 28, 220, 222, 225, 226, 228, 232-234.