Aftonbladet – 14 oktober 1862, sida 2

gaste ansträngning kunde åstadkomma, och — ännu obegripligare: röfvaren hade före. stält min person inför så många vittnen, at: jag ensam lick skörda hedern och beröm met för hans oerhörda sktyndsamhet. Men jag var född vid acn sagorika Rhen: stränder, och jag hade från min barndom hört mer än en hem:ighetsfull berättelse om menniskor, som ha varsel — det vill säga ett slags bebådande vålnader, som spela de. ras roll och bete sig alldeles på samma sätt som den bebådade sedan befiunes göra sjelf, när han ändtligen anländer i egen person. Jag nödgas erkänna att mitt tyska lynne slutade med att tyda gäten på det viset. Ingen plundrare med kött och blod, kura rysk han än måtte vara, kunde ba trängt g in i mitt igenbommade sefrum och satt gässen i förskräckelse. Jag öfvertygade mig mer och mer Om att sjellva pluudringen hade skett der. Men som jag äfven hade hört att vålnader icke spöka för någon i vänlig mening, så låg hela händelsen mig tungt på sinnet; och så mycket-mer, som jag icke vågade lätta mi:t bekymmer genom att tala om hvad jag tänkte. Någonting oförklarligt hviiade öfver mitt lif, det begrep jag: fastän ingen mer än jag sjelf hade en aning d-rtom. Jeg var ett föremål för beundran ibland mina kamrater och för aktning ibland mina förmän; men sjelf in togs jug al er hemsk känsla hvar gång jag återsatte mig vppi kurirsadeln, och jag vågade aldrig mig. utan att förut ha spändt fast kurirväskan vid ena armen; men fram förallt skydde j: nit videre be-öka värdshus2t: de tre örnarne. Jag tog således hädanefier alltid den södra vägen på mina resor mellan Petersbirea och Paris. Jag :sorde mänga sådunu ulitseden 1 ambassa dörn3 ochlhans regerings tjenst, och alläid