Aftonbladet – 9 oktober 1862, sida 3

LANDADE ÄMNEN. Generalen ooh barberaren. Det gifves få at en nyare tidens votabiliteter, om hvilka histoew har upptecknat så många originella drag om om den nyligen aflidne marskalk Castellane. sa France berättar följamde exempel på hans förskräckthet. Kort efter det socialistiska uppar, som Castellane bekämpade i Lyon, yttrade n barberare, som var bekant för sina ultradeaokratieka åsigter, i en större samling: Hade ag blott denne fördömde Castellane under min akknif, så skulle han icke slippa undan.4 Hans rd kom för generalens öron, och följande dag fter paraden gick Castellane ensam och i sin epreralsuniform in till den fanatiske barberaren. såsnart han inträdt på rakstugan, ropade han: in vanliga befallande ton: Raka mig. Demo:raten studsar förbluffad och betänker sig. FNå! utbrister generalen, förstår ni mig icke, ni är u barberare, icke sannt? — Jo det ärjag. — Nå, så raka mig. Generalen har tagit plats. 3arberaren hvässer sin skarpaste knif och börar rakningen. Då generalen känner knifven på akan, utbrister han: Nu har ni honom denne Castellane; det är mig, som ni har önskat att få att på. Barberaren yttrade icke ett ord, men zeneralen kände hans hand darra. Gentemot detta xalla, oförfärade mod förlorade demokraten sin attning. Då han hade slutat sitt arbete, betalale Castellane honom ett femfrancsstycke och gick, ugn som han kommit. Från detta ögonblick, verättar man, bröt barberaren med demokratien ich blef ultrakonservativ. — En offtoersoxoess I Wiesbaden tilldrog ed den 23 September följande: Fyra preussiska sflicerare vid garnisonen i Mainz, af dem tre klädda i civila kläder och en i uniform, sutto illsammans i kursalen. De stannade qvar der ill sent på aftonen och togo derpå en droska, för att återvända till Mainz. Officern i uniform rille köra droskan på det sättet, att han satte sig baklänges på hästen och sporrade honom. Hästen blef vild och slog sönder skärmen och andra delar af åroskan. Kusken lade hand på afficern för att få honom ned från hästen. Vredgad häröfver, drog officern sin sabel och för:dljde den flyende kusken. Om något försök af kamraterna att bringa honom till förnuft, har ogenting föreports. Kusken tog sin tilllykt in i kursalen, officeren följde efter. I ettaf deinre rummen fann denne en person, som han tog för kusken och anföll med sin sabel. Det var en kypare, som icxe hade ringaste delisaken. Den anfallne satte sig till motvärn. Med RR af a renhållningskarlar, som skyndade dit, lyckader det att slå omkull officern och afväpna wonom. (Sabeln återlemnades emellertid sedernera till honom). Han torde också ha blifvit lagen, men blef ej sårad. Sina skråmor erhöll han på det sättet, att då ban åter kommit på fötter och ville förnya sitt anfall, slog han ansigtet mot den hvassa kanten af renhallningskar:arnes kärl. Han krossade dervid näsbenet och erhöll flera andra skador, för hvilka han ännu ligger till sängs på ett hotell. Man har försökt att nedtysta saken. Afven polisen har blifvit ridtalad derom, och tidningarna iakttaga tystnad. Officeren skall nemligen vara en slägting till prenssiske majoren grefve von Gneisenau, som gjort sig känd genom de sorgliga Greifswaldshändelserna och sedan dess öfvergått i nassauisk tjenst såsom öfverste. Atminstone skall denne ifrigt lagt sig ut för honom — Skattgräfvande för ro skull. Den vurm å skattgräfning, som nyligen hemsökte Wandsbeck och hvarom vi berättat, har gifvit en fiffig värdshusvärd i Altona ideen till ett nyttsätt att locka kunder. Han har nemligen nedgräft vinster på åtskilliga ställen i sin trädgård, och hvarje kund, som hyr en spade af honom för 36 skillingar, har rätt att gä på en fläck af en qvadratfots emfång och lika stort djup efter de dolda skatterna.