Aftonbladet – 8 oktober 1862, sida 3

TEATER. Kungliga och Mindre teatern hafva samtidigt upptagit ett stycke af Victorien Sardou. LIentente cordiale mellan begge teatrarne har oaktadt rivaliteten varit så stor att stycket på dem begge fått det svenska namnet Fjärilsfebern?. Kungliga teatern hann att låta publiken känna hvad denna sjukdom är två dagar förr än dess granne. Vi nämna detta såsom en liten evånement. Rikets första scen har derigenom tagit revanche för Bullivan?, för Markis de la Seigligre?, som den kom efter andra teatrar med, och för Cora, som den icke alls kom med, sedan hr Roos i landsorten och br Zetterholm i Stockholm tagit långt försprång. Vi skulie önska att kunna efter hr Victorien Sardou eller efter hans svenska bearbetare gifva en definition på Fjärilsfebern. men vi hafva ej tillgång till pjesen och minnet räcker ej att återgilfva de väl svarfvade fraserna, ehuru vi hört dem — itemligen skiljda ordalag — från begge scenerna. Må våra läsare således nöja sig med tt veta att denna sjuka icke är annat än äkta mäns — och stundom äkta fruars — lust efter ombyte, begär att komma ifrån hemmets angenäma enahanda och kasta sig i det ogifta ständets förströelser och äfventyr. Sjukan är, som man vet, icke ny. Den har till och med varit mer än en gång skildrad på scenen. Den utgör till exemel hufvudmotivet i Perukmakaren och Hårfrisören?, som äfven i de yttre anord: ningarne företer åtskilliga likheter med Sardous komedi. Författarens recept mot fe bern: att damerna böra göra äfven sammnanlefnaden i hemmet något pikant, är icke heller något nytt på scenen, men det är an vändt på ett särdeles appetissant sätt. Victorien Sardou är icke något snille, han bryter inga nya banor, han bringar icke dramatiken ett enda steg framåt, men han roar sin publik. Den afgjorda framgång denna komedi vunnit, synnerligen på Kungliga teatern, får i icke ringa mån tillskrifvas bearvetningen. Det är den olikheten mellan denna och bearbetningen på Mindre teatern, att i den sednare åtskilliga uteslutningar blifvit gjorda. i följd af hvilka febern? der icke blir så noga analyserad och synnerligast icke botemedlet så omständligt beskrifvet. Dersakpas till exempel helt och hållet den pikanta bilden om regeln?, som maken bör skjuta för öfverallt, för att icke låta mannen finns allting för mycket lält och enformigt i hvardagslifvet. Dessutom lifvas Kungliga teaterns bearbetning af en mängd ordlekar och infall. Vill man anställa en jemförelse i afseende på styckets utförande, så måste sägas alt hr KKinimansson såsom den äkte mannen, hvilken jagar efter äfventyr, ger mera sannolikhet å; Champignacs bild och de situationer, i hvilka han blir försatt, at det framlörallt är förklarligare att hustruns ömma tillgifvenhet egnas hboaom än Cham pignac-Hedin men deremot är hr Hedin bestridligen mycket roligare, hvilket måste i vara, då de flesta scenerna, i hvilka han uppträder, äro snarare burleska än egentligt somiska., Hans under febern öfvergilna masu8 parti utföres på kungliga teatern al amsell Ramsten. Hon har här funnit sir rätta genre. Hennes mildhet och naivetet iro fängslande och intagande för åskådaren, liksom de till slut blifva det för den iltälligt förvillade äkta mannen. Hon är heromat i den scenen, der hon ger luft ä: war bedröfvelse genom att förklara att hor för att trösta sig och hämnas på mannens flyktighet väl basta sig 1 Höjenas hvirfvek vill kläda sig, vill koketlera, vill blifva — mycket, mycket olycklig. Scenen, förträfi ligt tecknad och ev a de bästa i stycket 2ifves af mamsell Ramsign lika förträffligt: hennes spel är fullt af sanning och natur, Fra Hvasser å den ena scenen och fru Almlöf å den andra innehafva rollen af den