Aftonbladet – 7 oktober 1862, sida 2

frågavarande handlingars offentliggörande. ! Sigele åter erinrar derom, att sedan detta bref skrefs, hvaru!i kejsaren betraktar Itaien såsom en ung stat, ännu för svag att: rmå undertrycka anvarkiska sträfvanden,! odet gilvit garantier för ordningens upp-1 vätthållande; att det sedermera erkänts af; .venoe stormakter, och att dess intressen cke kanna uppoffras för en af folkets röst j stdömd makt, och hvilken ej vill ingå på några slags vilkor. För alla yrkanden på reformer har den endast ett svar: non possumus. Italien har ej heller merän ett svar vå alla förlikningsförslag: Itatiam! Patrie ör. verlemnar åt sina läsare sjelfva att bedöma tdenna sällsamma vägran emot det beskydtande Frankrike. detta ironiska trots emot hela Europa. Esprit Public yttrar, att det vore besynnerligt om icke dessa diplomatiska meddelanden skulle utgöra förelöparen till det afgörende steg, som kejsaren ämnar: aga, som han måhända redan tagit för att tskudda sig ansvaret för alla de olyckor, am den påfliga envisheten kan draga öfver Italien och öfver kyrkan. Märkligast äro måhända de yttranden, som len rojalistiska och ultrakatolska pressen iller öfver dessa meddelanden. Under det Gezette de France öppet förklarar det framtälida förslaget otillfredsställande och för;rdar elt återgående till Vihafrancasystenet, ser Monde med oförställd bedröfvelse i sejsarens bref ett olycksbådande tecken för ten påfliga saken. Denna ifvert — yttrar nierarkiens organ — man sedan lång tid illbaka ådagalagt för att stämma npinionen mot den heliga stolen, under def Piemont ir föremål för det mest öfverdrifna undsende, utvisar nogsamt åt hvilkendera sidan nan intar, och hvarest alltsammans, drifvet af en logisk nödvändighet, kommer att hamna.? Såson gynnsamma tecken för Italiens gak nmärkes vidare hurusom prins Napoleon kall ha hotat med att inställa sin resa till Torin såframt ej dokumenterna offentliggjordes, hvilket nu skett, samt att engelska kaninettet nyligen lärer i en kraftig not, der nan återfinner samma argumenter, som de vid de stora Garibaldimötena anförda, ha påyrkat Roms utrymmande. Man torde emelertid göra bäst i att ej öfverlemna sig åt tlör stora förhoppningar, sedan nu en gång Zuropa kommit i den besynnerliga ställning, att en bland dess allravigtigaste frågor sy1e8 bero på en enda mans vilja. mast