Aftonbladet – 7 oktober 1862, sida 2

STOCKHOLM den 720kt. E:t erakelsvar har i dessa dagar ånyo uttelats från Tuilerierna inför en ängsligt lyssnande verld, hvilken med begärlighet uppfångar och med den mest ansträngda skarpi sinnighet söker tyda hvarje ord, som utgår Ifrån den outgrundliges vanligen så tält slutna läppar, hvarje dunkel fras, som flyter ur I hans för tvetydighetler så väl skurna penna. j Det är allmänt bekant huru, alltsedan den beryktade trycktvångslagen af den 17 Fe: bruari utfärdades, det i Frankrike ej finnes mer än en enda person, som i tryck kan fritt och med full säkerhet yttra sig öfver allmänna ärenden. Och på denna person kan således med fullt skäl tillämpas hvad en af det vamla Venedigs ambassadörer fordom yttrade om Cromwell: Han talar och ljager alldeles ensam; det var just för att J erhålla ett sådant privilegium som han gjorde en ända på parlamentet.? I För denna gång är det ett i Monitören i offentliggjordt bref till utrikesministern i Thouvenel, som jemte en dertill fogad j skrifvelse från den sistnämnde till franske ;ambassadören i Rom Lavalette och dennes joe utgör ärmnet för den franska presisens och hela Europas uppmärksamhet. j Ehuru dessa handiingar redan äro flera må j nader gamla — de datera sig nemligen frår i Maj och Juni — så minskar denna omstän dighet ingalunda deras intresse, enär de Ijust är deras offentliggörande under nuvaj rande förhållanden som anses ega en icke ringa vigt. Det berättas allmänt att den för Italiens sak vänligt stämde Thouvenel gjort brefvens offentligörande till ett vilkor för sitt qvarstannande vid kejsarens rådsbord, och på telegrafväg från Biaritz, de: Napoleon nu befinner sig, lyckats utverke sig erforderligt till:-tånd dertill. Kejsarer framställer i sitt bref de stora svårigheter. som den romerska frågans lösbing från både hållen möta och förklarar siz nu vilja göra ett ytterligare försök (det andra inom loppet af detta är) till eftergifters erhållande från den heliga stolen. I VYhouvenels bre! utvecklas närmare hvaruti dessa eltergifter och vilkor skulle bestå, nerligen 1:0 bibehållandet af det territoriala statu qvo, hvarvid påltven skulle förbinda sig att ej utöfva någon myndighet öfver andra provinser än dem han ävnu eger i behåll, hvarefter kejsaren lofvar att för dessa utverka en garanti af de makter, som undertecknat Wwienertraktaten; — 2:0 öfverflyttandet al den romerska skulden i dess helhet eller åtminstone till en del på konungariket Italien; 3:o en för påfven bestämd civillista, som skulle sammanskjutas af de katolska makterna, och Ivartill kejsaren erbjuder sig att bidraga med 3 millioner; 4:0 medgifvandet från påfvens sida af de reformer, hvilka på samma gång de tillvanne honom undersåtarnes bjertan skulle i det inre stadga hans välde, redan till det yttre skyddad: genom Frankrikes och de öfriga makternar garanti. Man inser lätt, att den halfmesyr. som detta forslag innebär, var föga egnad att vinna bifall från någondera sidan, hvilket väl dess upphofsman ej heller torde ha påräknat; och kardinal Anfonellis bestämda vägran, för hvilken redogöres i Lavalettes bref, kan ej förefalla någon med det romerska hofvets statsmaximer förtrogen oväntad. Det är ej heller det afalla förutsedda misslyckandet af det nya kejserliga bemedlingsförslaget, som vid detta tillfälle väckt pressens och statsmännens synnerliga upp märksamhet, utan de förhoppningar man al handlingarnes offentliggörande just i detta tidsmoment kan göra sig för den romerska frågans snara lösning. I detta afseende kan det vara af intresse att kasta en blick på de olika tydningar, som pariserpressens särskilda organer söka gifva åt dessa handlingar. Från den ena sidan fäster man sig med ifver vid det i Thouvenels bref förekommande yttrandet, att Frankrike aldrig förklarat sig vilja medgifva, att Rom bletve Italiens hufvudstad. Från den andra sidan håller man sig uteslutande vid den i samma bref bestämdt uttalade förklaringen, att i händelse kejsaren nov möttes af ett lika envist motstånd som vid föregående tillfällen, och sålunda funne alla sina bemödanden fruktlösa, säge han sig nödsakad att, jemte skyddandet så mycket som möjligt af de intressen, hvilka han hittills ombhuldat, söka sjelf draga sig ur en ställning, som, i fall den förlängdes utöfver en viss gräns, skulle gifva en skef riktning åt hans politik och. ej tjena till annat än att försätta sinnena i den betänkligaste stämning. Bland de s. k. officiösa bladen finner man La France anse romerska frågan härigenom fullständigt löst, i det påfven förklaras fall! oberoende och suverän. Hr Lagueronniere förliger emellertid visligen det uttryckliga vilkor, utan hvars uppfyllande ett i han: tanke så lyckligt tillstånd icke kan inträda Constitutionnel finner inga ord nog starka för att uttrycka sin underdåniga beundran för kejsarens höga vishet, och tyder brefvet så, att det kommer i den fullkomligaste öfverensstämmelse med bladets egna dödföddr bemediingsförslag. Poys anser kejsaren ?ge nom sina så ofia upprepade bemedlingstör sök håfva bevisat att han, när stunden erp gång är inne, skall förstå liona den lösning. som de ytterlica partierna och motstånder ej vilja gifva till verldeas och samvetenas lugnande. Bland de liberala och för Ialin vänlig! stämda bladen förklarar sig Jouracl des