Aftonbladet – 6 oktober 1862, sida 2

byta Destaämmelserna 1 norska grundlagen om norska konungens rätt att tillsätta ståthällare, mot hans pligt att tillsätta en stän; dig ordförande för norska regeringen under, namn af statsminister. Förslagets framstälJande ånyo, sedan konungen hade förbehållit sig initiativet, var ett foster af berörde tids sinnesstämning. Storthinget måste be-! sluta i ämnet; det finnes ingen utväg att uudvika detia igenom förslageis hänvisande att fortfarande förblifva. hvilande. Men det kan heller icke anföras något gilt.gt skäl hvarföre det för ögonblicket skulle , vara absolat nödvändigt att besluta dess an-, tagande. Det enda, som kunde sägas vore, att ett beslut om dess läggande till handlingarna eller om dess förkastande, sku!le, om än icke i Sverge och Danmark, måhända annorstädes utom de skandinaviska rikena, förlydas säsom ett frångående, såsom ett erkännande att man haft orätt när man tillförene entogit förslaget, eller att man nul hade förändrat eller modifierat sin åsigt om de norska statsmakternas obetingade rätt att besluta förändringar i norska grundlagen. I detta afseende bör man dock icke gerna kunna blifva utsatt för missförståad och falska utläggningar, och en hänvisning, uti en motiverad dagordning, till konungens löfte att framlägga förslaget när H. M. finner tidpunkten dertill. läglig, skulle innebära all erforderlig upplysning. Hvarje annat förfaringssätt från storthingets sida, såsom t. ex. att besluta förslagets antagande, under den tysta förutsättningen att regeringen skulle tillstyrka sanktions-vägran derå, skulle föga öfverensstämma med storthingets värdighet, utom det att det kunde framkalla olägenheter cch förvecklingar, som blott skulle fördröja sakens slutliga afgörande i sinom tid i öfverensstämmelse med storthingets önskan. Kunde man än hoppas att den passiocerade uppbrusning, som visserligen till en del föranleddes af tillfälliga cmständigheter, men äfven af en skef uppfattning af för eningsvilkoren, icke skulle för andra gången ernå en sådan styrka och utbredning, att den skulle söka göra sig gällande i beslut inom de fyra svenska riksstånden, så tord2l det dock vara mera öfverensstämmande med ) sann statsklokhet att icke grunda sina tillgöranden på en dylik förutsättning, utan hellre afvakta en fullkomlig försoning i sinnesstämningen folken emellan, och de stridiga meningarnes redande genom diskussion och tid. Reaktionen kan taga jättesteg medan ståthållarfrågan hvilar. Och det unionsvänliga partiets ställning på riksdagen kan vinna genom en afvaktande hållning från norska storthingets sida. Det skall stärkas i sin förtröstan på norska folkets kärlek till föreninger när vi icke sätta på spel de fördelar den skänkt oss, medan det icke heller å andra sidan skall missförstå oss derhän, att vi skulle förverka aktningen för oss sjelfva genom stt helt och hållet låta ståtbållarfrågan falla. Från den enda auktoritet, som kan ä båda rikenas vägnar gifva utslag i fråga om hvad som på någondera sidan påstås vara gem:nsamma angelägenheter ha vi erhållit serydelsefulla erkännanden att stårhållaresaken endast rörer de norska sta:smaukterna. Med afseende på denna sak känna vi således vara lugna. Konungen ar förklarat, att det är en heders såväl som hjertesak för honom att bringa den till slut; att han lika mycketat konungslig pligt som af ärld kärlek till sitt trofasta norska folk skall framiärga den till afgörande för det norska storthinget när hans bättre öfverblick öfver förhållandena tilläter honom hoppus en lycklig lösning. Dessa lojala förklaringar kräfva ett lojalt uppträdande från norska storthingets sida i alseende på den svenska cpinionen. Norska storibinget ingaf 1837, under inflytande af män sådana som Jonas Anton Hjelm och Herman Fossa, en adress till konungen, hvari påpekades flere brister, som antogos göra nya eller ytterligare bestämmelser önskvärda med afseende på förhållandet mellan Norge och Sverge. Till följd häraf nedsattes 1839 en unionskomite. Norska storthinget tog den gången initiativet, och afseende fästades på dess önskan att underhandlingar skulle försökas; de rättelser i föreningsakten, som i öfverensstämmelse med dennes anda yrkades från norsk sida, voro icke i svenskt tycke, sådant som detta uppenbarade sig under 1860 års upp: brusning. Resultatet af norska och svenska mäns öfverläggningar blef ett förslag till föreningsakt, hvilket nu är för allmänheten tillgängligt. Förslaget blef dock icke framlagdt för de båda rtepresentationerna, men dröjsmålet kom icke från norsk sida, deri från rörelsen hade utgått. Då revisionsfråsan åter bragtes å bane var det svenska riksdagen, som tog initiatiset, men under omständigheter och i samband med påståenden, som ledde dertill att norska storthinset belade revisionen med interdikt. Efter de förhandlingar, som med anledning af svenska ständernas skrifvelse egde rum melan båda ländernas regeringar, yttrade koungen, vid det frågan uppskjöts, att han oppades att den tid icke skulle vara afägsenX4, då han med fullt förtroende till sen upplysta meningen i båda länderna skulle kunna skrida till revisionsverket. Det yrogram, som uppställdes af den kompetenta mionellå auktoriteten, är tillika af den bekaffenhet, att en framtida, på detsamma tödd, behandling af unionsangelägenheterna sen anses frigjord från sin historiska förvindelse med den af ständerna begärda revisionen. Omständigheterna äro nu annorlunda än lå riksdag och storthing för några år sedan åsom två förbittrade parter bytte ord inför konungamaktens domstol — den enda kometenta unionella auktoriteten, men hvilken lock ieke utan i yttersta nödfall bör utsätas för påtryckningen af två stridiga opiniojer, hvarigenom den blött försättes i en ransklig ställning, aldenstund den är kontitutionel konungamakt i båda rikena, och TR OA. Pony im ke AA tm tm Nm x -— VR red. pan GA rr Åh Er nm MMO M mm