den riksrätt, som öfver grefve Fersen tillärnades på rikssalen, och han anmärker att, då en man som Adlerbeth tror och antecknar dylika sägner, deraf visas, med hvilken varsamhet äfven de mest ansedda källor från denna tid böra begagnas. Vi bestrida ej att förlattarens invändningar mot sannolikheten af denna berättelse — hvilken för öfrigt af Adlerbeth sjelf inledes med ett det påstås, att — äro grundade. Men hur olika -förfar ej författaren i fråga om en ännu mera ohygglig och osannolik beskyllning mot de maktegande vid 1756 års riksdag! Han yttrar i framställningen (XXXII, 139) af den 1768 tillernade statskuppen: Om de blad, på hvilka Gustaf tecknat sin revolutionsplan fallit i rådets händer, så hade det sannolikt kostat honom tronföljden, friheten och möjligtvis ännu mer. Han omnämner sjelf en partiplan från 1756, då de segrande wille afsätta hans fader och förgifta drottningen.4 Finner sig författaren här uppfordrad att tillbakavisa denna vederelyggliga beskyllning? Visst icke. Detta kallas ej att låta rättvisans vågskålar väga jemnt. Men återvändom till frågan om Gustaf III:s politiska framsynthet och öfver den tidens vyer höjda statsmannaskap. De synas oss ej tryggade mot hvarje tvifvel. Huru kunde, under sådan förutsättning, Gustaf III finna det lämpligt och tillfyllestgörande för statslifvets kraf att i ett tidehvarf, som hade frihetstiden med dess utbildade former för det offentliga lifvet och dess rika politiska erfarenhet bakom sig, återvända till den sväfvande och obestämda ställning, som betecknas af 1617 års års så kallade riksdagsordning? Att efter en period af femtio års riksdagsregering återgå till bestämmelser, som möjligen kunde anses tillräckliga halfennat sekel tidigare, då riksdagen, ännu väsendtligen bibehållande sin karakter af en utvidgad kunglig rådsförsamling, blott med skygg tvekan och med långsamma steg satte sig, in praxi, i besittning af de funktioner, som de jure tillhörde de i den gällande landslagen föreskrifna landskapsrepresentationerna? Och om han insåg det orimliga häri, hvarföre var han ej angelägen att i stället för de uppbäfda sätta nya konstitutionella former? Vi kunna ej frångå den öfvertygelsen, att konungen i formernas obestämdhet sikte utrymme för den kungliga maktfullkomligheten. Insåg han åter ej att en konstitutionell styrelse svårligen var, på ett f r den allmänna meningen för folkets utvecklade politiska med vetande tillfredsställande sät, möjlig i adertonde seklets sednare hälit under de former, eller rättare under den frånvaro af lagbestämda former, som utmärkte början af det sjuttonde, då är det ej beller värdt att tala om en skarp och genomtiängande och öfver tidehvarfvets allmänna nivå höjd statsmannablick. Ej mindre svårt är det att förklara konungens benägenhet att öfver mättan gynna adeln, om han, såsom förf säger (XXXIV, 128), tydligt föresåg den storm, som senert skulle utbryta i Frankrike Allt vissrX, säger frih. v. Beskow (a. st.), satt konungen ville åt adeln göra alla efter sifter, bevilja alla förmåner utom den politiska maktfullkomlighet, som 1772 blet omintetgjord. Gustaf III, eom följde sådana er som förklarade att ståndensjemnikhet är 4i monarkien omöjligt (G. P. T. 134), och att hela hans plan bestod uti att upplyfta adeln till ett stöd för dei. monarkiska väldet (G. P. II 83), han som ej kunde tåla de smås ärelystnad (d. v. s. de ofrälses anspråk att börden ej skulle gälla framför förtjensten) ; och fann Jlikgiltigheten för börd blo:t vacker såsom spekulation, i praktiken nästan alltid omöjligt (G. P. 1, 139), han som var så angelägen att hindra giftermål mellan frälse och ofrälse. att ban (G, P. II. 1. 61) vid resan till Italien förbehöll sig att sjelf afgöra frågor derom, och ännu i afresans ögonblick drog försorg om att förekomma en slik skam för det adliga ståndet (G. Andersson, a. st. s. 12), ban torde nä peligen, insnärjd i des a ömkliga fördomar, hafva varit det framåt skådande sekularsnille, hvartill förf. vill göra honom. HBSnarare tyckes hans synvidd harmoniera med Creutz, hvilken revolteras öfver parvenyers pretentioner här i landett och med Schröderheim, hvilken förmernade, att Thorild skref Cgallimatias, och att man borde utfinna medel att hålla den arbetande hopens barn inom sitt och presteståndet (GOP.-M.1..105); Tvenne punkter, i hvilka förf. med mycken ifver uppträder till Gustafs försvar, äro: bränvinslagsiftningen och hushållningen med statens medel. Hvad den förra angår, i framställningen af hvilken förf. ej försummer att tadla ständerna och på dem vältra ansvaret, är det förvånande, att förf. ej ens med ett ord berört frågan om bränvinsregalets lagstridighet, hvilken svårligen torde kunna förnekas. Röster saknades ej, som gjorde konungen uppmärksam på att lan genom bränviosregalet kränkte folkets rätt att sig beskatta (G. P. III. 2.171). Man har förebrått frihetstidens män den af dem proklamerade grundsats, att lagstiftaren står öfver lagen. Var den verkligen främmande för Gustaf 11? — Hvad den sednare frågan angär, skola vi blott uppehålla oss vid konungens subsidiisystem. Författaren prisar den statskonst, som åt riket beredde den tillgång, med hvilken flottorna nybygdes m. m. Vi anföra de tänkvärda ord, en recensent härom yttrat. Då man fördömer frihetstidens korruption, drabbar onekligen en del at fördömelsen sjelfva subsidi:systemet, eller den ståtskonst, som ej blott isubsidier såg en tillfällig utomordentlig hjelp, utan på dem grundade ett politiskt system och derigenom i sjelfva verket sålde sitt lands sjelfständighet.4 Härvid skola vi bifoga den upplysningen. att konungen till ochmed en gång stod i begrepp att mot subsidier till Holland sälia — 6000 man