samt possessionaten Ljunggren på Torp. Mötet, som ej slutades törrän klockan när mare sex på e. m., ajournerades till den 2 nästkommande December, då det skall fort sättas här i Göteborg. LITTERATUR TIDNING. Innehåll: Nyare bidrag till Gustaf II:s historia (III. — Dietrichsons Sverges litteratur i vårt årbundrade IV). — Notiser. Nyare bidrag till Gustaf Iik:s historia. TI. Gustaf III:s tryckfrihetslagstiftning framställes af friherre v. Beskow (XXXL. 232—239) i särdeles gynnsam dager, som isynnerhet förhöjes genom jemförelse med dävarande tryckfrihetsförhållanden i andra länder. Författaren yttrar: Det var Gustaf, han ensam och frivilligt, som lossade trycktvångets band.4 Frasen låter bra, men det skadar ej att närmare skärskåda dess innehåll. Ty, huru beredde sig Gustaf väg till den äran att lossa trycktvångets band? Jo derigenom att han i sin regeringsforms 39 upphäfde de från 1680 till 1772 såsom grundlag ansedda stadgar, följaktligen ock 1776 års med grundlags helgd utfärdade tryckfrihetsförordning, ett af frihetstidens vackraste monumenter. Och hvad satte han i stället för den upphäfda tryckfrihetsförordningen? En ny, som är i väsentliga afseenden mindre liberal än frihetstidens (se Rydins bekanta OR Och bur mycket allvar låg i Gustafs berömda tal i rådet, som friherre v. Beskow citerar? Det utvisas af de påföljande åtgärderna åren 1780, 1783 och 1785, hvilkas karakter Rydin tecknar i dessa ord: Gustafs alsigt med 1780 års påbud vanns. Han kunde fem år derefter uttrycka sin glädje deröfver att, sedan ansvaret för alla bruti mot tryckfiiheten blifvit boktryckarne ålagdt, inga missbruk deraf vidare förefallit; och detta var ej underligt, ty ifrågavarande påbuds anda gjorde såväl bruk som missbruk af tryckfriheten till offentliga angelägenheters behandling omöjligt.4 Dessa ötgärder, genom hvilka Gustaf för andra gången beröfvade Sverge de tryckfrihetens välsignelser, han sjelf så väl taligt prisat och 1 tsat sig vara så angelägen att betrygga genom stadgandet att ingen måtte understå sig ens föreöka någon ändring i tryckfrihetsförordningen af 1774, dessa sednare åtgärder, säga vi, förbigår friberre v. Beskow helt lätt med denna anmärkning: Annu när man allmänt klagade öfver de inskränkningar Gustaf sednare vidtog mot yttranderätten, var den hos oss mindre undertryckt än i flera undra länder denna tid, Berömmet för frieinthet synes oss, under sådana förhållanden, i denna punkt bättre passa om frihetstidens män än om Gustaf II och de exempel på trycktvång, som anföras från andra länder säsom motsatser mot Gustafs Jliberalitet, blifva ej så slående som författaren menar. Detta gäller bland annat om författarens yttrande : Emellertid är det anmärkningsvärdt att, under det en konung i Sverge prisade sjelf som förebilder Engelbrekt och Gustaf Wasa, brände man i Schweiz skrifter till Wilhelm Tells ära. Denna antithes torde nog vid hastigt påseende göra god effekt, men den hvilar tyvärr på ett misstag. Historien om de skrifter till Wilhelm Tells äraX, som brändes i Schweiz, är i korthet följande. Presten Uriel Freudenberger utgaf 1760 i Bern en afhandling — Guillaume Tell, jable danoise — som fränkände Tell all historisk existens. Det var migesnöjet öfver detta angrepp på schweizarnes nationalbjelte, som föranledde kantonen Uri — hvilken redan 1615 nödgat Rudolph Weid, som kallat Tell tbödel?, att göra offentlig afbön — attien skarp kretsskrifvelse till de andra kantonerna uttala sitt ogillande att låta offentligen uppbränna alla exemplar, som kunde öfverkommas och att tillställa den författare, som först uppträdde mot Freudenberger, två guldmedaljer (F. Schiern: Et nordisk Sagns Vandringer, fornemmelig med Hensyn till Sagnet om Wilhelm Tell. Köpenhamn 1839). Om de schweiziska republikanarne hafva skam deraf, att de brände skrifter, så har deres beteende dock. ej, såsom frih, v. Beskow framställer saken, sin grund i någon ömtålig rädsla för upplifvandet af de gamla, ärorika minnena från de1a8 frihetsstrid, utan i missförstådd vördnad för just dessa minnen, dem de ej tålde att den historiska kritiken hårdhändt berörde, Kanske ursäktas detta bättre vid erinran om, att metoden att i den kungliga myndighetens namn öfvervaka, huru historieskritvare bedömde förflutna tider, ej var alldeles främmande för — Gustaf sjelf (XXXIV, 159). Frib. v. Beskow uttalar ofta (XXXIV, 58, 88, 128 0. s. v.) den åsigten, att Gustaf III var en statsman, som stod långt tframom gin tid4, medan deremot hans motståndare voro blott kortsynte egoister, och att i denna motsats låg en hufvudsaklig anledning till konflikterna mellan konungen och oppositionen, på hvilken sednare hela ansvaret vältras för den söndring, som slutligen ledde till 1789 års våldsambeter. En hård dom — såsom vi lörut anmärkt — öfver ett stort antal män, bland hvilka utan tvifvel många li nas, hvilkas upplysning och fosterlands kärlek man ej har anledning och rätt att förneka. Detta uppfattningssätt är emellertid karakteristiskt för hela arb.tet, och derAr AP