IsSKka oordning, emedan non beror hvad som Mest igger menniskan om hjertat: den religiösa tron ch den politiska öfvertygelsen. Hvarje parti sätter uteslutande sin känsla i tället för de sanna grundsatserna af billighet ch rättvisa. Så vill man å ena sidan förkunna åfvens störtande, utan att tänka på en i tio årundraden beståndande makts erkända rättigheer och utan afseende på ett lika gammalt helande af densamma; å andra sidan, obekymrad m folkens välgrundade rättsanspråk, dömer man utan samvetsagg en del af Italien till evig orörighet och förtryck. De förra förfoga öfver en innu upprättstående makt, som om den vore störad, och de sednare öfver ett efier lif törstande olk, som om det vore dödt. Vare härmed huru som helst, så är det statsnännens pligt att uttänka genom hvilka medel vå partisaker kunna försonas, hvilka blott pasionen framställer såsom oförsonliga. Skulle man ifven misslyckas deri, skulle åtminstone försöket cke bli alldeles oberömligt, och i alla fall är det f nytta att högt tillkännagifva det mål man efersträfvar. Detta mål är att komma till en kombination, hvilken påfven antoge det stora, som ligger i ett efter nationalenhet sträfvande folks tanke och vilja, samt att å andra sidan detta folk erkänner let lyckobringande, som ligger i en öfver hela jordklotet inflytelserik makt. I början tviflar man på en gynsam utgång, när man öfverväger partiernas å ömse sidor lika starka fördomar och agg... Men har man i botten undersökt ställningen, och frågar man förnuftet och menniskoförståndet, så öfvertygar man sig gerna att sanningen, detta gudom iga ljus, slutligen dock skall intränga i sinnena och i full klarhet uppenbara ! det högsta lefnadsintresse; som föranleder, som: förpligtar kämparne å ömse sidor att bli ense och försona sig. vad för intresse har Italien i främsta rummet? Att, så vidt i dess makt står, undanrödja de faror, som hota det, att förminska de fiendskaper det uppväckt, samt slutligen att tillintetgöra allt hvad som ställer sig i vägen för dess rättmätiga sträfvan efter återupprättelse. Föratt besegra så många hinder måste man kallt se dem under ögonen. Italien har såsom en ny stat alla dem emot sig, hvilka hålla sig fast vid forntidens traditioner; såsom en stat, hvilken kallat revolutionen till hjelp, ingifver det misstroende hos alla ordningens män, som betvifla dess förmåga att nedslå de anarkiska sträfvandena och ej vilja tro att ett samhälle kan stadga sig med samma elementer som omstörtat så många andra. Slutli2 har Italien vid sina dörrar en fruktansvärd ende, hvars armeer och lätt begripliga illvilja ännu länge skola bli en hotande fara. Denna redan så allvarsamma fiendskap blir ännu allvarsammare derigenom att den stöder sig på den katolska trons intressen. Den religlösa frågan försvårar ställningen och förökar antalet af vedersakarne till den på andra sidan om Alperna inrättade nya sakernas ordning. För kort tid sedan var blott det absolutistiska partiet fiendtligt mot detsamma. Nu äro Europas flesta katolska folk det, och denna fiendskap hämmar ej blott de genom sin tro vid den heliga stolen fästa regeringarnes välmenta afsigter, utan den förhindrar äfven de protestantiska eller schismatiska regeringarnes gynsamma dispositioner, emedan de måste göra afseende å ea betydlig del af sina undersåter. Så afsvalas öfverallt känslan för Italien genom den religiösa idn. Italiens försoning med påfven skulle jemna många svårigheter och göra millioner vedersakare till växner. ; Å andra sidan har den heliga stolen ett lika stort, om ej ännu kraftigare intresse af denna försoning; ty om den heliga stolen har ifriga försvarare bland alla varma katoliker, så har den deremot emot sig allt hvad frisinnadt är i Europa. Den gäller i politiken såsom representant för ancien regimes fördomar och i Italiens ögon såsom en fier.de till dess sjelfständighet,.. såsom reaktionens hängifnaste vapendragare. Afvenså omgifves den af de störtade dynastiernas mest förbittrade anhängare, och denna omgifning är ej egnad att stämma sympatierna gynsammare hos de folk, som förvisat dessa dynastier. Detta sakernas tillstånd skadar emellertid mindre suveränerna än religionens öfverhufvud. I de katolska länderna, der de nya iderna vunnitstort välde, känna de uppriktigaste anhängarne af sin tro sitt samvete oroadt och sin själ plågad af tvifvel, emedan de äro tvehågse huru de skola förena sin politiska öfvertygelse med de religiösa grundsatser, som tyckas fördöma den moderna civilisationen. Om detta farliga tillstånd skulle fortfara, så skulle de politiska Lacka omdeklag. heterna lätteligen kunna ha till följd en beklaglig söndring äfven i tron. Den heliga stolens och religionens intresse fordrar påfvens försoning med Italien, ty det vore en försoning med de moderna iderna; 200 millioner katoliker skulle stanna qvar inom kyrkans sköte och religionen skulle erhålla en ny glans, i det den visade huru tron befrämjar mensklighetens framsteg. Men på hvilken grundval skall ett så önskansvärdt verk upprättas? Påfven borde, återförd till ett sundt uppskattande af händelserna, begripa nödvändigheten att antaga allt hvad som kunde förbinda honom med Italien, och Italien borde, eftergifvande för en vis politiks rådslag, icke vägra att antaga de garantier, som äro nödvändiga för kyrkans: suveräna öfverhufvuds oberoende och för den fria utöfningen af hans makt. Detta dubbla ändamål skulle man ernå genom en uppgörelse, hvilken, bibehållande påfven såsom herre i sitt hus, nedslog de skrankor, som ännu i dag skilja hans stater från det öfriga Italien. : På det han må vara herre i sitt hus måste hans oberoende betryggas och hans makt fritt antägas af hans underså.er. Det är att hoppas att det skall bli så, om å ena sidan den italienska regeringen inför Frankrike tillförbinder sig att erkänna kyrkans stater och deras öfverenskomna gränser, samt om å andra sidan den heliga stolens regering, återgående till gamla traditioner, på det sättet bekräftar stadskommunernas och provinsernas privilegier, att dessa så till sägandes förvalta sig sjelfva; ty då skulle påfvens makt, om den sväfvar i en öfver samhällets sekundära intressen upphöjd sfer, befria sig från allt ansvar, hvilket alltid är en svår börda och blott af en stark regering kan bäras. Dessa allmänna antydningar äro icke ett ulti matum, som jag skulle vilja tillvälla mig rättighet att framställa för de båda tvistande parterna, utan grunddragen af en politik, som jag genom vårt legitima inflytande och våra oegennyttiga råd anser mig böra bemöda mig om att göra gällande. Slutligen beder jag Gud att taga er i sitt heliga beskydd. Napoleon. Man tror sig i Paris veta att kejsaren den 6 d:s kommer att i S:1 Cioud hålla ett stort ministerråd, då hr Thouvenel skall framläg oa en not till svar på Durandos cirkulärdepesch. 5 I imperialistiska kretsar är ett rykte iomlopp att, till följd af bildandet af en ministör Bismark-Schönhausen uti Preussen, en fransk-jreussisk offoch defensiv allians kommer att afslutas. TUNN T AA NYTTA vs Ut