Aftonbladet – 2 oktober 1862, sida 1

var ätt bostaden ej var uppsagd, och att han hade blifvit anmodad att behålla portnyckeln i sitt förvar, ända tills mr Bygrave sjelf kom och återhemtade den Med felslagen förhoppning, men derföre ingalunda modfälld, vände mrs Lecount nu sina steg till en bakgata i Aidborough och öfverraskade tjenstflickans anhöriga med äran af ett besök på förmiddagen. Lätt narrad af mrs Lecounts förklaring, att hon önskade antaga henne i sin fjenst,i den tro att hon hade lemnat mr Bygraves hus, sökte tjenstflickan på allt sätt att gifva de upplysningar, som den förstnämnda hoppades erhålla af henne. Men hon visste ej mera rörande sin husbondes planer, än husegaren hade vetat det. Allt hvad hon kunde säga var alt hon ännu innehade tjensten och att hon blifvit tillsagd att afvakta bref uär hon åter borde infinna sig vid Nortn Shingles. Mrs Lecount hade aldrig väntat att finna, några bättre upplysningar i detta fall, och vände ekickligt samtalet på fördelarna och bristerna i allmänhet af hennes tjenst i mr Bygraves hus. På detta indirekta sält begagnande sig af de små upplysningar, som hon erhöll rörande det husliga lifvet hos familjen, gjorde mrs Lecount två upptäckter. Först och främst fick hon veta att tjenstflickan, som hade tillräcklig sysselsättning af de tarfligare delarna af sin befattnivg, icke skulle kunna lemna några underrättelser om innehållet af miss Bygraves garderobe, som endast var kändt af den unge missen sjelt och af hennes tant. För det andra fick hushållerskan veta att det enda rätta skälet till att mrs Bygrave aldrig syntes till helt simpelt var att hon var föga bättre än en fåne, och att hennes man troligen blygdes för att visa Lenne för menniskor. Dessa till utseendet obe