Aftonbladet – 29 september 1862, sida 2

kelse, och hans tystnad förklarade tydligt ati han sade en osanning. Jag anhåller att ni ej må trötta er med några förklaringar i detta fall,t sade kap ten Wragge, som skyndade att komma ho. nom till hjelp. Det är blott den vanliga historien, mr Vanstone. Här är ett frun timmer, som har åldrats i ert hus, och i e fars förut. Ett fruntimmer som under en mängd af år, genom mångahande listiga medel har lyckats tillskansa sig en allt större makt, med ett ord: ett fruntimmer, som genom er öfverdrifna men älskvärda efterlåtenhet slutligen har tyckt sig ega rätt att, enart sagdt, anse er som sin egendom. tEgendom! utropade mr Noel Vanstune, som misstog sig om kaptenens mening och förrådde sitt hjertas tankar, blott och bart ef oförmåga att lävgre tiga med sin oro. Jag vet sannerligen icke hur stor del af min egendom, som hon anser sig hafva rättighet till. Säkerligen tänker hon låta mig få betala henne både för min fars räkning och för min egen. Tusen — tänk blottiwr Bygrave — tusen pund sterling ur min icka!!!4 Han hopkoäppte sina händer med en åtbörd af förtvillan vid den för slälmning om en kännbar utgift, som hans inbillningskraft hade frammanat; hans eget gyllne bjerteblod tycktes honom vara i fara it förrinna för ett stygn af mrs Lecounts ansett! Sakta, mr Vanstone, sakta! Hon vet ju innu intet; och penningarna äro icke ännu orta.t Nej, nej; penningarne äro icke borta, let har ni alldeles rätt uti, sir. Jag är bara äå orolig derför: jag kan verkligen inte jelpa att jag är orolig. Ni tänkte säga jågot just nyss; ni ämnade gifva mig ett åd. Jag värderar edra råd; ni kan verk