Aftonbladet – 27 september 1862, sida 2

TEATER. Utan tvifvel läsas romaner för närvarande hos oss ganska flitigt; men den ifver, hvarmed romanbibliotekshäftena mottagas, är dock nu ett intet i jemförelse med den, som var rådande f .r några år sedan, då hela den läsande allmänheten med andlös spänning väntade på fortsättningarne af Sues Pariser-mysterier och Vandrande jude, af Dumas (och Macquets) Greftve af Montechristo, Tre musketörer4, tMiladys son och Vicomte de Bragelonhne4, och hvad de allt hette dessa fantastiska berättelser, genom hvilka koryfterna bland de franska roman författarne lade beslag på halfva verldens uppmärksamhet och intresse. Detta var hos 033 romanläsningens kulminationsperiod. De, som minnas den och som följt den käcke dArtagnan på hans äfventyr genom en hel cykel af romaner, skola troligen med ett visst intresse erfara att ett tillfälle nu erbjuder sig att återse denna gamla bekantskap på scenen, der han framställes af ingen mindre än hr Torsslow. Skådespelet ?Den gamle musketören?, som i torsdags gafs för första gången på Mindre teatern, är nemligen en bearbetning af romanen ?Vicomte de Bragelonne och man återfinner der flere af hufvudpersonerna i densamma. Det är alltid något vanskligt att bearbeta romaner för scenen och isynnerhet gäller detta om sådana romaner som Dumas, der intress.t ligger till så stor del i sagolika äfventyr och bragder, dem läsaren håller till godo med då de berättas på ett retande sätt, men dem åskådaren icke gerna kan få någon föreställning om, då han ser dei allt gigantiska figurerna representerade af personer af kött och blod, ofta med mycket ringa mått af storhet i alla afseenden. I förevarande fall har bearbetaren likväl förstått att ur de honom föreliggande materialierna uppsamla det, som egnat sig för ettzintrigstycke, och han har åstadkommit ett sådant ungefär så godt som flertalet a! dylika alster af den franska dramatiken. Lägger man dertill att den ena hufvudfiguren, dArtagnan, framställes med mycken energi och på ett särdeles karakteristiskt sätt af hr Torsslow, och att den andra, Louise de la Valligre med ljuft behag och stor talang framställes af fru Kinmansson, så erbjuder åskådandet af detta stycke i sjelfva verket icke så litet af intresse. Hr Bohman, såsom vicomte de Bragelonne, säger äfven sina saker emellanåt ganska väl; särdeles är detta fallet i scenen med kungen i sista akten. Att åtskilliga figurer och situationer just icke vunnit på de förändringar, som bearbetaren för sina syften vidtagit, böra vi dock icke förtiga, men vi tro oss ha tillräckligt antydt från hvilken synpunkt vi betrakta det hela för att anse oss kunna bespara oss en närmare analys af innehållet. I den här förut både på franska och svenska gifna Offenbachska operetten Byspelmannen? debutera, såsom vi förut nämnt, hrr Hafgren och Raa. Den. förre har en ganska välljudande tenor. Äfven hr Raas baryton saknar icke behag, men förråder mindre öfuving. Såsom skådespelare uppenbarade naturligtvis båda nybörjaren.