borgmästaren Ahlgren blivit upphäldt, fast. ställts. (D. ÅA.) Victor Hnugo-festen i Eriissel. Man har i Brissel den 16 dennes på et: vackert och lysande sätt firat Victor Hugo: snille och den framgång, som den ryktbarz romanen Le; miserables rönt. Belgiens och Frankrikes fria press var på denna fest fuli ständigt representerad; från JInglands och Italiens hade äfven fullmäktige ditkommi deck från sjelfva Spanien hade hufvudredaktören för det i Madrid utkommande bladet Las Novedades hastat att förena sig i den hyllning, man här velat egna tidehvarfvets snillrikaste författare. Stämningen var på en gång högtidlig, glad och hjertlig. Skuldens båda söner voro äfven muwärvarande. Sedan en mängd skålar tömts, alla till der frejdade gästens ära, uttryckte denne sin tacksamhet i ett svar, hvaruti han fram ställde sina åsigter om pressen på det ho nom egna lika inspirerade som djupsinniga sält. Vi meddela här det intressanta talei j sin helhet: Mina herrar! Min rörelse är outsäglig; om ord felas mig, så fån I ursäkta det. Om Jag endast hade att besvara den hedervärde borgmäetareh i Brissel, så var det en enkel sak Jag behöfde då för att hedra den embetsman, hvars popularitet är så väl förtjent, och den så storartadt gästvänliga staden, endast upprepa hvad som är i allas mun, och det vore mig nog att här vara ett eko. Men huru skall jag kunna tacka de andra, hvilkas vältaliga och fjertliga stämmor här tilltalat mig? Vid sidan af dessa förläggare, hvilka man har att tacka för den fruktbärande iden till en internationel bokhandel, ett slags förberedande band folken emellan — ser ja här samlade publicister, filosofer, utmärkta skrifställare, en prydnad för litteraturen och för hela det civiliserade Europa. Jag känner mig förvirrad af att utgöra medelpunkten i en sådan intelligensens fest, att se så mycken ära mig bevisad, jag som ej är annat än ett sam vete, som följer sin pligt, ett hjerta, som underkastar sig offret. Huru kunna tacka eder alla? Huru kunna fatta alla edra händer i en enda handtryckning? Jo, det finnes ett sätt, ett enkelt sätt. I alla här församlade, författare, tidningsskrifvare, förläggare, boktryckare, publicister, tänkare, hvad representeren I väl? In telligensens alla krafter, offentlighetens alla former, I ären andarnes legio, I ären det nya samhällets Mg organ, I ären — pressen. Jag föreslår en skål för pressen; för pressen inom alla folk: för den fria pressen, för den mäktiga, äror.ka Och fruktbringande pressen! ; Pressen, m. h., är den sociala verldens ljus; och uti allt hvad som är ljus är det någonting af Försynen. Tanken är mer än en rättighet, den är sjelfva lifsluften för menniskan. Eho som lägger hinder i vägen för tanken, han begår ett brott emot menniskans person. Atttala, att skrifva, att trycka, att utgifva, allt detta är, betraktadt från rättens synpunkt, detsamma; det är den i rörelse bragta intelligensens sig oupphörligt utvidgande cirklar, det är tankens klin: ande vågor. Bland alla dessa cirklar, alla ess utsträckningar från menniskoanden är pressen den mest omfattande. Pressens diameter är densamma som civilisationens. Hvarje förminskning i tryckfriheten emotsvaras af en förminskning i civilisation, och der hvarest den fria p:essen bindes, kan man säga att menniskoslägtets näring är afbruten. Vår tids mission, m. h., är att förändra samhällets gamla underlag, att upprätta den sanna ordningen samt att öfverallt sätta verkligheten i fiktionernas ställe. Under denna omflyttning af samhällsgrundvalarne, hvilken utgör vårt århundrades kolossala arbete, emotstår ingenting pressen, då den använder sin dragningskraft på katolicismen, på militärväldet, på absolutismen, på en massa af de mest stridiga förhållanden och ideer. Pressen är en makt; hvarföre? jo derföre att den är intelligensen. Den är en lefvande trumpet, som slår till revelj för folken, och med hög röst förkunnar rättens ankomst; den helsar morgonrodnaden, anar dagbräckningen och varnar verlden. Och likväl är det, besynnerligt nog. just pressen, åt hvilken man ger varningar. Detta är som om ugglan ville nedtysta hanens rop. Ja i vissa länder är pressen förtryckt. Är den väl derföre förslafvad? Nej. En förslafvad press! En sådan sammanställning af ord är omöjlig. Det ges föröfrigt två sätt att vara slaf: så som Spartacus var det och så som Epictetes. Den ene bryter sina kedjor; den andre ådagalägger sin sinnesart. När en i bojor slagen författare ej kan begagna den ena utvägen, så återstår för honom den andra. Nej, hvad despoterna än må göra, så tager jag alla de fria män, sown här höra mig, till vittnen — och I hafven här nyss sagt det på ett förträffligt sätt och bevist det; I och andra, med ert eget vackra exempel — det gifves icke något slafveri för anden: M. h.t i det sekel, hvari vi lefva gifves det utan pressen ingen räddning, endast förvillelse och förödelse på alla håll. Det gifves i närvarande ögonblick vissa frågor, som äro århundradets frågor, och hvilka stå framför oss utan att kunna undanskjutas. Det gifves här ingen medelväg; man måste gå under eller söka ett SORT Samhället drages oemotståndligt åt detta håll. Dessa frågor utgöra ämnet för den sorgliga bok, hvarom man här nyss på ett så smickrande sätt yttrat sig. Pauperism, parasitväsende, produktion och rikedomens fördelning, mynt, kredit, arbete, arbetslöner, pro: letärväsendets afskaffande, straffens progressiva förminskning, nöd, sedeförderf, qvinnans rätt. som från omyndighetstillståndet befriar hälften af menniskoslägtet, barnets rätt, hvilken fordrar. jag säger fordrar — en kostnadsfri och obligato. risk undervisning, andens rätt, som innefattar samvetsfriheten: dessa äro problemerna. Med en fri press hafva de ljuset öfver sig, äro de ut: förbara, man ser bråddjupen, man ser utgångarne, man kan ta frågorna om hand, man pe intränga i dem. Och sedan de sålunda blifvit fen 2 BS EST ET ENE POINT MPS f UpE et FO