inen. Innan han hade läst ett enda ord vi dare, insåg han hvad mrs Lecount hade igjort och erkände för sig sjelf, med en kän isla af stor förödmjukelse, att hans qvinlige ; fiende hade fått ett försteg på ett sätt, som iför hokom var eg oväntadt. Här var ingen tid till besinning. Hele komplotten hotades med ohjelplig under gång. Den enda väg, som i kapten Wrag ges nuvarsnde ställning stod honom öpgen. i var att genast hsndla efter den första in gifvelsen af hans djerfva sinne. Han läste ! vidare, rad rad, och ändå hade der pUpprasingerika iotlighet, som hittills aldrig I svikit honom, icke ingifvit honom en ende i ouglig id. Han kom på detta vis till der ; sista meningen — de ord som nämnde de itvenne små fläckarne på Magdalens hals. ; Vid denna slutpunkt i beskrifoningen fick han ett infal:, hans tvåfärgade ogon tindrade. hang mun drogs upp till ett leende — I Wragge kände sig åter på egen mark. Han vände sig hastigt om ifrån fönstret och såg mr Noel Vanstone rätt i ansigtet med eit hemskt lugn i hela sitt väsende, som vittnade om att någonting förskräckligt skulle komma. Förlåt mig, sir — är ni väl bekant med mrs Lecounts familj?? frågade han. Aktningsvärdt folk4, sade mr Noel Vanstone — det är allt hvad jag vet. Hvarföre frågar ni det? Jag är icke i allmänhet böjd f:r vadslående, fortfor kapten Wragge. Men vid detta tillfälle skulle jag vilja hålla hvad ni sjelf har lust att bestämma på att vansinne är ärftligt inom hennes slägt.4 4Vansinne! upprepade mr Noel Vanstone förskräckt. Ja, vansione!4 återupprepade kaptenen, i det han häftigt slog med sitt högra pekfinger på det olyckliga brefvet, Jag ser