Aftonbladet – 18 september 1862, sida 2

I blott följdeKuttryckliga befallningar. Ja, det ligger en storhet, inför hvilken enhvar bör böja sig och måste böja sig, hos denne man, som står framför fronten af sina slagfärdiga trupper och under hvinandet af de ST som er i er leder och som a honom sjelf, oupphörligt upprepar befallningen: skjut icke? e DPPECP Aspromonte-dagen skall icke göra något afbräck i det anseende, Garibaldi åtvjuter i Italien, i den aktning och vördnad, folket egnar honom. Den skallicke göra det, oaktadt det klart visar sig att i Garibaldis plan fanns en ödesdiger lucka, att han icke gjort sina beräkningar nogrannt och försigtigt. Icke säsom skulle på ifrågavarande kala bresiska bergsstätt ha blifvit ådagalagdt att hans mål i allmänhet, tåget mot Rom och det öppna uppträdandet mot den franska ockupationen, varit förfeladt. Rörande den saken har vid Aspromonte ingenting blifvit afgjordt. Men väl hafva händelserna redan bekräftat att franska kejsaren blott genom allvarsam påtryckning från italienska tolket kan tvingas att någonsin öfverlemna Rom, att de diplomatiska bemödandena äro fruktlösa, att efter undanrödjandet af den Garibaldiska faran romerska frågans lösning är mer aflägsen än någonsin, De kejserliga tidningarne, hvilka före Aspromonte-dagen utbredde den lögnen, att blot: demagogiens hotelser hindrade franska regeringen att öfvetlemna den eviga staden, säga redan i dag öppet att Italiens enhet alldeles icke ligger i Frankrikes intresse. Och hvilken vigt man i Tuilerierna lade på mannens från Caprera djerfva expedition, derom viltnar den glädje, med hvilken man mottog underrättelsen om hans nederlag: derna brådskande lyckönskan, som afgick till Turio, December-mannens ord: jag visste väl alt min stjerna ännu icke öfvergifvit mig, likasom den ultramontana kejsarinnan Eugenies ännu hejdlösare sig yttrande glädje. Nej, den som hittills icke trott det, han skall hädanefter tro att diplomatiska underhandlingar icke drifva fransmännen ur Rom och åvägabringa Italiens enhet. Det misstag, som vi åsyfta, låg ickei Garibaldis mål, utan i hans plan. Han hade beräknat blott ett fall, att de kongliga trupperna icke skulle anfalla; den andra möjligheten hade han icke förutsett. Eller om han förutsett den, så hade han åtminstone illa förberedt sig på den. Hans trupper hade befallning, ej blott att icke anfalla, utan äfven att icke försvara sig. Men det är det sämsta medlet att möta ett anfall med. Just i denna motståndslösa uppoffring låg ett äkta drag af mensklig storhet. I den resignerade obenägenheten för utgjutande af broderblod uppenbarar ig bjeltens ädla, fosterlandsälskande själ. Det är ett sällsynt drag hos menskligheten, det är den rena, kyska, obefläckade heroismen. Men dermed utföras sällan vidtutseende revolutionära handlingar. Garibaldi har glömt, såsom han sjelt yttrar, att revolutionen är revolution. Han måste veta, och han visste, att han befann sig på revolutionär grund, och han borde efter Cialdinis utnämning ha beredt sig på allvarsamma åtgärder med vapenmakt. Det passiva motståndet är under sådana omständigheter ett misstag, såframt man icke beslutat att sedermera öfvergå till aktivt motstånd. Och då Garibaldi handlade såsom han gjorde, var hans företag; sävidt man ännu kan bedöma, alldeles icke förloradt. Garibaldi ville åvägabringa en revolution, men försmådde det första dervid nödvändiga medlet, strid med dem, som ställde sig i hans väg. Detta fel länder emellertid menniskan, länder fosterlandsvännen till ära, och det blir denna ära, som från Aspromonte-dagen skall bevaras i italienarnes minne.?