Aftonbladet – 18 september 1862, sida 2

Vi offentliggöra i dag under vår utrikesafdelning några officiella dokumenter rörande affären vid Aspromonte. Med undantag af några underordnade detaljer framställa de sakerna icke i annat skick än de visa sig genom berättelsen från Garibaldis generalstab. Det är de kungliga trup perna, som börjat elden, utan rågon föregående uppmanmg att sträcka vapen och det är under det han förhindrat de sina att besvara elden som Garibaldi blitvit sårad. Man ser intet försök från den officiella si dan att förneka detta. Cialdini framstår alltmera såsom en mot Garibaldi och de frivilliga illvillig, skadelysten och brutal knekt-chef och den popularitet han tillvann sig genom fälttåget mot Lamoriciere lärer väl för alltid vara förlorad. Deremot har väl aldrig Garibaldis namn strålat i en vackrare dager än i detta ögonbliek. Ötver hela Europa ljuder i närvarande stund detta namn med vördnad och med ängstan för bjeltens befinnande. ?Hvem har, utan en med beundran blandad smärta kunnat läsa den särade och fångne italienska bjeltens bref?? säger till exempel en nordtysk tidning. Denna ädla stolthet, denna klagan fall af värdighet hos ett lejon, som blifvit nedlagdt af en räf! Mycket har beräitats om den obeskrifliga trollmakt, som Garibaldis ovanliga personlighet utöfvar på alla, som nalkas honom. Ingen författare har förmått gifva oss en så klar föreställning om nämnda trollmakt som detta bref. Allt påtrycker densamma stämpeln at den renaste omedelbarhet, de förhållanden, under hvilka det skrefs ombord på det kongl. skeppet, de tankar, som okonsiladt framträda, den ton, i hvilken dessa tankar klinga oss till mötes. Der finnes icke ett spår af någonting beräknadt, någonting gjordt. Mannen, hvars lösen är Rom eller döden?, och som står döden vida närmare än Rom, ställer sitt tal till sitt folk, till silt fädernesland. Det är ett sådant bjeltens yttrande till sin nation, som väl eljest endast skalderna ammansätta i deras heroers monologer. Garibaldi utgjuter sitt öfverfulla, sitt beklämda bjerta! Och hvilket hjerta? Ett bjerta, som slår blott för Italien, som till och med i dessa sorgliga stunder knappast förbigående tänker på sig sjelf — ett hjerta, som icke känner någon fruktan för sig, men äljes blott af den enda tanken, huru förärlig striden mellan män af samma folk? hade kunnat blilva — ett hjerta, som isoroen öfver misslyckandet af ett företag, det der skulle gifva Italien sin hufvudstad; knappt har elt kort skarpt ord för Ratazzi, ?af hvars egering han iexe hoppades något godt, och för männen af det kotteri, som icke san förlåta revolutionen att hon är revoluion?, ja, som till och med har ett ord till kuldande för legoknekten Pallavicini, som NE FAT INTE