Aftonbladet – 17 september 1862, sida 2

mesta blott yngre officerare, utan någon längre erfarenhet i yrket, blifvit utskickade och i de flesta fall har valet blifvit bestämdt genom förnäma relationer. Nämnde officerare hafva gifvit lysande prof på personlig tapperhet — en egenskap hvilken den svenske officeraren säkerligen ej hehötver lära sig utomlands — och erhållit åtskilliga ordnar, eom naturligtvis varit särdeles smickrande för den ungdomliga fåfängan. För egen räkning hafva de äfven möjligtvis kunnat vinna erfarenhet af subaltern-officerarens åliggande i fält. Men då de såsom sådana fått tjenstgöra i ledet och följaktliföga sett af kriget i dess helhet, samt essutom saknat den praktiska och teoretiska utbildning, som kunvnat tjena som underlag för observationerna, så är troligt att armån och staten haft ringa nytta af deras utsändande, och isynnerhet att derigenom ingenting vunnits i afseende på det vigtigaste, nemligen utbildande af ämnen till högre befälhafvare. Månne man ej skulle kunna finna klaven till detta krigsstyrelsens förfaringssätt? Man har sett dess uraktlåtenhet att begära den relativt ringa summa, som erfordrats till officerares utsändande, då den föröfrigt ej visat sig knussla med anslagsfordringar. Man bar äfven sett att den redan dragit försorg om att blott utsända unga, oerfarna officerare, som vid hemkomsten ej kunnat blifva farliga. . Månne ett sådant sätt ej möjligtvis skulle hafva något sammanhang med de farhågor, som generaler, hvilka blifvit utbildade på Ladugårdsgärdet, nödvändigtvis måste hysa att blitva undanskymda af personer, som tillföljd af sin insigt i krigets verkliga natur måste börja en strid på lif och död mot allt det förvända, pedanticka och vändamålsenliga som under en femtioårig fred sålt innästla sig i svenska armån, men som utgjort just den sfer, i hvilken de förras utmärkta förtjenster kunnat göra sig gällande? (Forts. följer.)