Aftonbladet – 15 september 1862, sida 2

mig bekant sedan 150V. Morgonen derpa: fortsattes tåget, under en tryckande hetta, :, på klippstigar och förbi afgrunder, till Scilla. Genast vid ankomsten dit blefvo vi inskep: . pade.4 i I tidningen ?Movimento? läses följande Skrifyelse från Garibaldi. Ombord på Duca di Genova? den 1 Sept. : De törstade efter blod och jag ville ber; spara det; icke den stackars soldaten, som lydde, utan männen af det kotteri, som ej kunde förlåta revolutionen att hon är revo-: lution (hvilket störer deras konservativa matsmältning), och att hon äfven har bidragit något till konstituerande af vår italienska folkfamilj. Ja de törstade efter blod, och jag märkte det med smärta, och gjorde mig derföre all möda att förekomma att våra angripares blod skulle blifva utgjutet. Jag lopp långsefter vår froni och ropade: man fär icke skjuta, och från venstra centern, hvarest min och min adjutants röst kunde höras, lossades ej ett enda-skott. Så var ej fallet på angriparnes sida. På 200 metres afslånd började de en helfvetisk eld, och: de midtemot mig befintliga bersaglieri rik-; tade sina skott emot mig samt träffade mig i med två kulor, den ena i lårbenet, förorsa! kande en obetydlig skada, det andra i fotknölen, tillfogande mig ett svårt sår. i Då allt detta skedde i början af striden i och jag sårad bars in i skogsbrynet, så kunde jag icke mera se hvad som vidare passerade, emedan en stark trängsel bildades omkring mig under det man förband mig. Men jag kan med godt samvete betyga att ända till slutet af den linie, dit min och min adjutantsröst nådde, intet enda skott lossades. Då man ej gaf eld på vår sida, så var det lätt för trupperna att närma sig och blanda sig bland de våra. Och då man sade mig att de försökte afväpna oss, svarade jag, att man tvärtom skulle afväpna dem. Iikväl voro mina kamrater så föga fiendtligt sinnade, att jag under trängseln blott kunde läta afväpna några få officerare och soldater. Men så gick det ej till på vår högra ftygel. Piciotti, angripna af de reguliera trupperna, svarade med en salfva på hela linien, och fastän trumpe: terna gåfvo tecken att inställa elden, uppstod en skarp handgevärseld, hvilken dock ej varade längre än en fjerdedels timme. Derigenom att jag blef sårad uppkom någon förvirriog i vår linie. Våra soldater, som ej sågo mig, började draga sig tillbaka uti småskogen, så att småningom den mig omgifvande mängden skingrades och blott mina trognaste qvarblefvo hos mig. I detta ögonblick hörde jag att min stab och öfverste Pallavicini underhandlade om följande villkor: 1) Ait det skulle tillåtas mig att jemte min stab fritt draga mig tillbaka hvarthän jag ville (jag svarade på ett engelskt skepp); 2) att våra öfriga kamrater, så snart de hade ankommit till kusten, skulle blifva försatte i frihet. Öfverste Pallavicini har uti alla militäriska rörelser betett sig såsom en tapper och intelligent anförare, och han har hvärken mot mig eller mitt folk underlåtit att visa höflighet och aktning. Han uttryckte sin smärta deröfver, att han nödgats utgjuta italienskt blod, men han hade erbållit uttryckliga order och måste lyda; Mina anordningar voro af rent defensiv natur och jag hade hoppats att kunna undvika en sammanstötning, i betraktande af vår fasta ställning och i den förhoppning, att de reguliera trupperna erhållit mindre blodiga order. Om jag ej straxt i början blifvit sårad, och mitt folk ej fått befallning att under alla omständigheter städse undvika varje sammandrabbning med trupperna, så skulle striden kunnat blitva förskräcklig bland män af samma folk. Emellertid är det bättre som det är. Hvad utgången än må blifva af mitt sår, hvilken lott än regeringen förbehållit mig, så har jag medvetandet af att hafva uppfyllt min pligt och offret af mitt lif är ringa, om det skulle bidraga till att bevara ett antal af mina goda medborgares lif. Vid hela det företag, hvaruti jag och mina kamrater hafva störtat oss, hoppades jag intet godt af. Ratazzis regering. Men hvarföre skulle jag ej hafva att hoppas mindre stränghet trån konungens sida, då jag på intet sätt hade ändrat del gamla programmet och hade beslutat atti intet hänseende ändra det? Hvad som mest bedröfvar mig är detta olycksbringande . misstroende, som ej har bidragit rin.a till-att lemna den italienska enhetens verk ofulländadt. Huru dest än må vara, äfven denna gång framträder jag inför Italien med upprätt bufvud, säker att hafva gjort min pligt.; Äfven denna gång har mitt lif, som dock; slutligen är så ringa värdt, äfvensom så. många högsinnade unga mäns mycket mera dyrbara Nf, blifvit erbjudna såsom offer för den heligaste sak, fritt från hvarje personligt intresse. G. Garibaldi. Regeringen har funnit sig högligen generad af dessa skrifvelser, men har dock icke kunnat komma sig för att meddela Pallavicinis rapport. Deremot har den i Gazetta uftiziale infört general Cialdinis rapport, al hvilken vi hittills endast ha kännedom genom ett utförligt utdrsg i ett telegram från Turin. Märklig är kontrasten mellan de order Garibaldi hade utfärdat, och dem Cial-; dini hade gilvit Pallavicino. Dessa gingo ut derpå, att han oaflåtligen skulle förfölja Garibaldi. och hans frivilliga, angripa dem,, om de sökte undfly och tillintetgöra dem. om de inläte sig i strid. Det telegrafiska utdraget lyder sålunda: Enligt öfverste Pallavicinos berättelse an-. grep venstra flygeln af hans kolonn de fri-) villiga i frontenEfter en liflig eld blefvo de afrebellerna besatta positionerna på alla. sidor omringade och hvarie vidare motstånd I I I Öm orm md Pn FA bl FÅ a AN RT RE At PST Ng ag RR ; j UD (NUR RSKR KE AT o-— a OT MOA rio 4 ss Er — MM M MM —(DN OA 4 HR PM