Aftonbladet – 13 september 1862, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. En luftsegling. Den 17 Augusti företog luftseglaren Regent: i sällskap med tvenne andra personer, hr Hans Wachenhusen och doktor Pitsehner, en luftfärd från Brandenburger Thor i Berlin, hvilken af hr Wachenhusen beskrifves på följande sätt: Under det att ballongen fylles, ungefär kl. half 6, såg Regenti hotande rolm uppstiga; han skulle helst ha gjort färden aram, men han hade gifvit oss båda sitt löfte och höll detta i fullt medvetande af hvad han gjorde. Klockan fram emot 6 hade ändtligen i en otålig, nästan oöfverskådlig menniskomassas värvaro ballongen blifvit fylld med biträde af Regentis älskvärda dotter, som varit honom följaktig på hans första luftsegling i Berlin. KL. 6 sato vi tre i den svartoch hvitmålade korgen chvilken, uppriktigt sagdt, föreföll mig något begrafningsaktig) och stego i höjden. Jorden sjönk under oss, liksom om en afgrund öppnat sig under henne. Allt högre och högre steg baliongen, allt praktfullare och mera storartad blef den tafla, som utbredde sig under oss. Vidrefvo öfver Spandau och Potsdam. ,På den första halftimmen uppnådde vi enligt Pitschners mätningar en höjd af omkring 9500 fot vid 9, graler Reaumur. Det första molnlagret låg under ass, den första flaskan vin likaså. Vi förnummo å denna höjd ett besynnerligt rasslande. Det ir jernbanan ! förklarade Regenti, och verklisen sågo vi under oss ett bantåg, men så långsamt och senfärdigt, så tycktus det oss,att en snäcka kunnat hinna upp det. Pitschner hade iagit med sig en dufva, hon uttogs ur buren och sattes på vår korgs nedre kant. Darrande satt det arma djuret der och ville ej skilja sig från oss. Men hvartill hade väl dufvan vingar, ;m hon ej skulle NRA Ut med henne! Öroligt flaxade hon tillbaka till vår korg, högre och högre stego vi, dufvan uppgaf försöket att stanna qvar Hos oss, och pilsnabbt sköt hon ned i korta kretsar, till dess vi förlorade henne ur sigte. — Nu kom den andra flaskan vin. De utkastade ENG Br ET visade att vi ännu stego, ballast efter ballast (vi hade en centner deraf) kastades öfver bord. — Vi stego. Tiotusen fot visade instrumenterna, under oss ännu en temligen tydlig panorama, öfverdragen med en tunn dimma, med en töckengas. Äfven det andra molnlagret låg under oss. Praktfulla, feeriska molntaflor rundt ER Der borta i öster en gulgrön molnhed (jag har ingen bättre benämning derför, ty taflan liknade en hed); och der och der två molnskogar, och der uppe i nordvest en molnport, genom hvilken den klara blå ethern strålade. Öch der borta åter en damm! En stor fisk simmar i den. — Tiotusen femhundra fot vid 4 grader Reaumur äro uppnådda. — Elfvatusen fot! Ut med champagnen! Ett offer åt dig, Zeus, der uppe öfver oss! Champagnen skummar öfver bord! Ballasten måste ut. Vi sväfva öfver Nauen; så länge staden stått, har det säkerligen icke regnat chamvagne der. Det är som om vi hade dagjemning. jupt under oss på kanalerna i Spandau o Potsdam likna Oderbåtarne med sina segel mycket små punkter, men plastiskt, som om man kunde gripa tag i dem. Temperaturen sjunker ill 3 grader. Vi falla. Ballongen börjar för första gången vända sig. Alla tre klaga vi på samma gång öfver ötonsusning: vi ropa till hvarandra såsom döfva och se vår andedrägt i den tunna luften. Äfven ballongen sprutar ut as ned på oss. Regenti har dragit på ventilen. jupare och djupare sjunka vi. Ännu en gång drifva vitillbaka. Half 8 visar klockan. Jorden, den gröna, vackra jorden närmar sig oss, husen, träden växa hastigare, än ögat förmår fatta det. Den sista ballasten öfver bord, utom en obetydlighet, hvilken stannar qvar såsom reserv. Gud i himlen! se jorden kommer upp! — Facten repstegarne! Tagen hvardera en tom flaska i handen och kasten ut den vid-mitt tecken! kommenderade Regenti. Tre flaskor, vägande tre skålpund, den sista ballasten, utkastades, Passen på! Hållen er fast! Släppen under inga förhållanden repstegarne! kommenderade Regenti ytterligare och kastade ut ankaret.. I samma ögonblick stötte vi på. En afgöfande stund! — Men ankaret hade ej fått tag, allongen, ett fnysande vidunder, ilade med oss iver fältet. Ankaret fann intet motstånd! Nu började en förfärlig jagt. Fram öfver fältet rasade den kokande och tjutande demonen, ballongen; vi hävgde med armarne vid repstegen, med benen i korgen. Allt längre bort släpade oss ballongen. Jag, som hänede nedtill, fick en stöt i hölten och en i ryggen. — SDu har fätt nog! tänkte jag. Jag hängde dock qvar vid repstegen likasom en skjuten häger vid grenen. Då — i ett hoj, slungade oss den framsusande draken mot ett plank, så att det brakade. Vi kastades tillbaka och flögo öfver. Allt vidare jagten, mot en telegraf, så att trådarne veno omkring våra hufvuden, derefter genast åter öfver fältet, och ännu icke fann det olyckliga ankaret något fäste, En half timme mäst