egensinnigt, så är detta sådana fel. hvilka hans lands olyckliga förhållanden bidraga att fostra i en högsint själ, färdig att offra allt för frihetens sak. De möjliga följderna af Garibaldis tillfångatagande bero hufvudsakligen af det inflytande åtgärden kan utöfva på Frankrikes politik. Och i detta afseende kan föga tvifvel uppstå derom, att saken måste betraktas såsom en lycka. Att kejsaren beredde sig till att fastare gripa tag om Italien, under den förevändning att konungens armå icke var mäktig att motstå den revolutionära ledaren, synes klart af ordern till flottan att afgå till Neapel och af romerska garnisonens förstärkande. Men denna förevändning är honom nu så hastigt och så fullständigt betagen, att nästan intet försvar mera kan anföras för den fortsatta ockupationen af Rom. Vi äro emellertid ingalunda nog sanguiniska för att tro kejsaren vilja af detta skäl på en gång draga sina trupper ifrån Rom. Denne sluge och beslutsamme statsman har länge visat oss, att han icke hyser någon uppriktig önskan om Italiens fullständiga enhet, och troligen hade ingenting varit honom mera angenämt än en söndring inom nationen, hvarigenom han kunnat erhålla ett fullkomligt välde öf ver dess öden. Han kommer att dra sina trupper från Rom så snart Frankrikes och Europas allmänna opinion fordrar det — då, :en icke förr. Det enda politiska axiom, som Napoleon städse troget vidhåller, är det att afvakta ödets beslut vid påkommande fall. Han öfvergifver aldrig en position, som är väl passande att tillgodogöra poli tika sannolikheter, förr än denna position förvandlas till en fara. Så länge som besittningen af Rom lemnar trådarne till många politiska rörelser qvar i hans händer, utan att sätta honom sjelf uti fara, så kommer han att behålla Rom. När helst deremot denna besittning börjar undergräfva hans inflytande i Europa, så ksn man vara säker på att han lemnar Rom. Garibaldis tillfångatagande kommer åtminstone att betydligt påskynda en sådan kris. Kejsarens ständiga politiska bekännelse har alltid varit noninterventionsprincipen, hvilken blifvit frånträdd i detta enda fall på grund af hans hedersförbindelser till påfven, så länge som den italienska regeringen icke var stark nog att skydda den helige fadern emot revolutionen. Italiensk: regeringen har nu ådagalagt falskheten af denna förevändning. Hon har trotsat re volutionen i dess afguds och hjeltes person och har vunnit en lätt och fullständig seger. Utan tvifvel kommer emellertid icke kejsaren att häraf bli SAR Utan tvifvel komma hans förra trosbekännelser icke att tynga särdeles på hans samvete, utom för så vidt de minska hans anseende inom Europa. Den lättböjligaste politiska moral måste understundom nedlåta sig till ett rättfärdigande inför verlden. Napoleon vet rätt väl detta, och vet ock, att hans inbland ning i Italiens angelägenheter icke utan våda kan länge fortsättas sedan alla användbara ursäkter försvunnit. Och derföre hoppas vi, att general Garibaldi får åtminstone den stora hugnaden i sin olycka, — en tröst, som han kommer att högt värdera — att nemligen han gjort mer för romerska frå sans lösning genom sitt misslyckande än han någonsin kunde ha gjort genom sin framgång.?