LITTERATUR TIDNING. Innehåll: Dietrichson, Indledning i Studiet af Syeriges Litteratur i vort AÅarhundrede. — Zimmermann, Pittoresk beskrifning öfver jordens länder, samt Kalifornien och guldfebern. — Åtskilliga nyutkomna skrifter och planchverk. — Litteraturoch konstnoltiser. Indledning i studiet af Sveriges Literatur i vort Aarlundrede, af LD. Dietrichson. (Kjöbenhavn, 1862. 238 sid. 8:0.) L Det är icke utan en viss tvekan referenten fattat pennan för att granska ofvannämnda arbete. Han vet med sig sjelf att hans omdöme icke kan i det hela utfalla gillande; men han känner å andra sidan alltför väl de svårigheter, författaren; som främmande och snart sagdt förste behandlare af sitt ämne, h:ft att bekämpa, för att kunna obetingadt instämma i den temligen summariska förkastelsedom, som redan drabbat zarbetet i en svensk tidning ). Vidare är det tält, på hvilket författaren rör sig, och der således äfven recensenten måste ingå i undersökningar, ännu så ouppodladt och föga kändt, att redan i denna omständighet bordt för recensenten ligga ett skäl att återhålla ett offentligt uttalande af sitt ringa ord. Men han har betänkt att det här i främsta rummet gäller fäderneslandets litteratur och dess anseende hos våra skandinaviska bröder, hvilket anseende stundom af hr D. trädes något för nära; och han har derföre, då ingen annan tyckts vilja bryta isen, kännt sig uppfordrad att framlägga en efter förmåga på sakförhållanden stödd granskning af det ifrågavarande arbetet. Författaren har egentligen haft blott två föregångare, hvilket vid ett företag sådant som hans är nästan för litet. De äro: Orvar Odd; i dennes Föreläsningar öfver svenska skönlitteraturen (sedan mestadels använda i hans Grupper och Personnager), och Anders Frycgell, i hans bekanta Bidrag; men ingendera har behandlat århundradets svenska skönlitteratur i hela dess utsträckning, hvilket deremot författaren försökt, om än hans arbete alltigenom smakar mera af den populäre essayisten än den grundlige litteraturhistorikern. Men också är hans bok ju blott en Inledning?. Att han emellertid flitigt, kanske alltför flitigt, begagnat sina företrädares verk, har redan den föregående recensenten ådagalagt; recensenten vill derföre icke vidare uppehålla sig vid den saken, utan anser för afgjordt att författaren fullt gillat hvad han sålunda låtit inflyta, ehuru recensenten, i likhet med sin föregångare, icke kan undertrycka den anmärkningen, att det till följd häraf ej är så alldeles helt med den sjelfständighet och det afvikande från traditionelt bedömande, som författaren i sitt förord låter påskina. Men, som sagdt, recensenten antager att författarens äåsigter äro de, som finnas i hans arbete, och vill derföre vid sin granskning blott betrakta dem såsom hans. Redan planen för författarens arbete lemnar skäl till anmärkningar. Det törde i allmänhet vara olämpligt att söka sarmmangjuta litteraturhistoria och antologi, så som här skett; och isynnerhet opassande tyckes detta vara i ett arbete, som just vill erbjuda en inledning i studiet af en litteratur, och således förutsätter ett sådant studium som samtidigt eller efterföljande. Vida bättre hade varit om författaren, i likhet med flera andra litteraturhistoriei, alldeles särskiljt det antologiska, då detta äfven kunnat få ett mindre fragmentariskt skick än nu ofta är fallet. Författaren nämner visserligen i förordet att han intagit dessa utdrag för att fylla en brist, som man anmärkt i hans med detta likartade arbete öfver Danmarks nyare litteratur; men, om ock en sådan anmärkning blifvit gjord, förefaller den åtminstone recensenten alldeles obefogad. Tvärtom har författarens nyssnämnda bok just genom frånvaron af utdrag fått ett äfven I yttre hänseende långt mera helgjutet och afrundadt skick än denna. Men dessa utdrag ha äfven en annan sida, på hvilken kanske ej ens författaren sjelf tänkt. Om man nemligen med uppmärksamhet genomläser hans bok, ser det verkligen ut som om de tillkommit för att intala först författaren sjelf och sedan hans läsare att han är i besittning af en mäkta stor beläsenhet i den nyare svenska vitterheten, hvilken han dock i sjelfva verket befinnes icke ega, åtminstone icke i sådan mån, som hade varit önsklig för den, som vill taga sig för att skrifva öfver denna vitterhet. Se der hvarföre utdragen inkommit i detta arbete och hvarföre de saknas i hans förra om danska litteraturen, i hvilken han egde en ej blott skenbar beläsenhet. Uti indelningen af perioderna, äfvensom i bestämmandet af dessas hufvudkarakterer, är författaren enligt vår mening icke rätt lyckad. Han räknar tre sådana: 1) från Fosforismens början till utgifvandet af Tegners Frithiof (1810—25), 2) från Frithiofs Saga till Tegners afträdande från scenen? (1825— 40) eller Idealismens tid?, samt 3) från Tegners afträdande från scenen till Atterboms död (1840—55). På denna indelning har, det märker man straxt, den hos författaren med förkärlek utbildade åsigten om den enskilde individens och individualitetens ) Upsala-Posten n:ris 57 och 58 för inneva